Utvecklingen i Norden av ämnesområdet oral medicin

Den här specialiteten i tandvården – oral medicin – definieras i allmänhet som munhälsovård av patienter som lider av kroniska, återkommande och medicinskt relaterade sjukdomar i mun- och käk­regionen och deras diagnostik och icke-kirurgiska behandling [1].

I Storbritannien började oral medicin ta form som disciplin på 1950-talet när de som hade klinisk expertis och forskningsintresse inom oral kirurgi och oral patologi började samarbeta. British Society of Oral Medicine (BSOM) grundades 1981 [6], och senare, 1992, infördes en specialist list i oral medicin av General Dental Council.

Arbetet med att etablera en europeisk organisation för oral medicin påbörjades 1991, och 1998 grundades formellt European Association of Oral Medicine (EAOM) [4]. Dessutom initierade professor Sir David Mason (Storbritannien) och Dr Dean Millard (USA) World Workshops in Oral Medicine (WWOM) 1988, som framgångsrikt har fortsatt att utveckla fältet [7].

I dag praktiseras oral medicin i länder runt om i världen på alla sex kontinenter, och inte mindre än 22 av länderna har någon form av specialistutbildning och/eller forskarutbildning [2]. Det finns både internationella, nationella och regionala organisationer, av vilka några är anslutna till andra odontologiska specialiteter, såsom oral och maxillofacial kirurgi, oral patologi och oral radiologi.

Etablering i Norden

Norge

I Norge etablerades oral medicin som en egen odontologisk disciplin i början av 1960-talet. Sophus Lossius, med examen i både medicin och odontologi, utnämndes till professor i odontologi vid Norges tandläkarhögskola 1948. Under hans ledning vid universitetet i Oslo utlystes 1960 den första professuren i odontologi med särskild uppgift att undervisa i både oral och maxillofacial kirurgi och oral medicin. Senare, 1964, utsågs läkaren och tandläkaren Eigil Aas till denna position. De två professorerna, med bakgrunder inom både odontologi och medicin, gav oral medicin ett fokus på systemiska sjukdomar och deras orala manifestationer samt medicinskt komplexa patienter. Manifestationer av munslemhinnesjukdomar undervisades av käkkirurger och oralpatologer.

Professor Jens Jørgen Pindborg (1921–1995) från Köpenhamns universitet spelade också en viktig roll i utvecklingen av oral medicin som en separat odontologisk disciplin i Norge. Han utnämndes senare till hedersdoktor vid universitetet i Oslo för sina insatser. Institutionen för tandkirurgi vid universitetet i Oslo bytte namn 1966 till institutionen för oral kirurgi och oral medicin. Vid universitetet i Bergen förlades oral medicin till avdelningen för oral kirurgi 1978, och fick då samma namn som i Oslo, institutionen för oral kirurgi och oral medicin.

Sverige

I Sverige etablerades sjukhustandvård och oral medicin genom grundandet av Sveriges Sjukhustandläkarförening 1941, en organisation som samlade både traditionella sjukhustandläkare och käkkirurger. År 1976 delades dock denna förening upp i Svensk Käkkirurgisk Förening och Svensk Sjukhustandläkarförening (SSHD). År 1990 bildades dessutom Svensk förening för Oral Medicin (SOMS). Således fanns det nu två organisationer med lite olika inriktning och överlappande områden inom sjukhustandvård och oral medicin. Medan Svensk Sjukhustandläkarförening organiserade kollegor som var involverade i traditionell sjukhustandvård, fokuserade Svensk förening för Oral Medicin på orala slemhinnesjukdomar med eller utan systemiska orsaker.

Under 1990-talet identifierades ett växande behov av en specialistutbildning i ämnesområdet och myndigheter kontaktades i frågan. Därmed inleddes diskussioner mellan Svensk Sjukhustandläkarförening och Svensk förening för Oral Medicin, vilket ledde till en sammanslagning av de två föreningarna år 2010 och grundandet av Svensk förening för Orofacial Medicin (SOM). Under 2010-talet planerades och genomfördes ett nytt försök att etablera ämnet som en formell specialitet inom odontologi. Efter att ha infört en treårig provutbildning i orofacial medicin i flera regioner i Sverige, som var uppbyggd som de andra specialistutbildningarna, erkände Socialstyrelsen 2018 slutligen orofacial medicin som en specialitet inom odontologi. Professor emeritus Tony Axéll och professor emeritus Mats Jontell har haft stor betydelse för att introducera oral medicin nationellt och placera Sverige i framkant internationellt.

Finland

I Finland är oral medicin inte en egen specialitet. I stället diagnostiseras och behandlas patienterna inom flera odontologiska och medicinska discipliner. Det har dock funnits professorer i oral medicin vid Helsingfors universitet, Maria Malmström och Yrjö Konttinen, och vid Östra Finlands universitet, Arja Kullaa. För närvarande finns det ingen professor i oral medicin vid något av universiteten i Finland. År 2019 föreslog ansvarsområdet för oral patologi och oral medicin, som lyder under Finlands Tandläkarförbund, att ämnet skulle införas som en egen specialitet. Detta arbete försenades av covid-19-pandemin, men i mars 2023 utarbetades ett formellt förslag av en särskild arbetsgrupp och detta behandlas för närvarande (sedan april 2023) vid social- och hälsovårdsministeriet i Finland.

Danmark

I Danmark kan fokuset på munslemhinnesjukdomar och deras samband med livsstilsfaktorer, så som rökning och alkohol, eller systemiska sjukdomar till stor del tillskrivas den berömde professorn JJ Pindborgs insatser. Han utnämndes till professor i oral histopatologi år 1959 vid Kungliga Tandläkarhögskolan i Köpenhamn och utförde ett flertal studier om precancerösa förändringar. Det ledde till att Världshälsoorganisationen (WHO) inrättade ett internationellt centrum för ämnet i Köpenhamn och erbjöd JJ Pindborg en gästprofessur i Indien 1963. Han planerade och koordinerade storskaliga befolkningsstudier tillsammans med professor Fali S Mehta för att fastställa förekomsten och orsakerna till oral cancer i Indien. Mer än 35 000 personer genomgick upprepade undersökningar under en period av tio år. I studierna fann man att förekomsten av leukoplakier och oral cancer varierade mellan olika områden, beroende på tobaksvanor.

Baserat på 20 års forskning kunde JJ Pindborg och FS Mehta presentera två metoder för de indiska myndigheterna för att bekämpa oral cancer: primär prevention (minskning av förekomsten av leukoplakier och oral cancer genom beteendeförändringar) och sekundär prevention (upptäckten av precancerösa förändringar och förhindrandet av ytterligare sjukdomsprogression genom regelbundna undersökningar). Deras forskning publicerades i Lancet och andra vetenskapliga tidskrifter [8]. Senare, år 1991, efterträdde den erkände professorn och specialisten i oral patologi Jesper Reibel hans föregångare JJ Pindborg, och Jesper Reibel är i dag professor emeritus vid sektionen för oral medicin och patologi vid Köpenhamns universitet. Under senare år har ansträngningar gjorts för att oral medicin och oral patologi ska erkännas som en specifik specialitet i Danmark. Hittills har förhandlingarna med hälsomyndigheterna dock varit förgäves. På odontologiska institutet vid Köpenhamns universitet erbjuds grundutbildning, doktorandstudier och forskning i oral medicin och patologi. Både professor, lektor, adjunkt och doktorander finns representerade, men i dag saknas en professor vid institutet för odontologi och oral hälsa vid Aarhus Universitet. För närvarande remitteras patienter till oralmedicinska kliniker vid de två tandläkarhögskolorna på universiteten eller till oral- och maxillofacial-kirurgiska avdelningar vid universitetssjukhusen.

Island

På Island har oral medicin funnits som en egen specialitet i många år. Detta främst på grund av professor W Peter Holbrook, som utbildades och tog sin doktorsexamen i Skottland. Han blev 1992 professor vid Islands universitet, fakulteten för odontologi, där han undervisade i oral medicin och patologi tills han gick i pension för några år sedan. Dr Stefán Pálmason, specialist i oral medicin, tog sedan över ansvaret för utbildningen. Eftersom Island endast har två specialister i ämnet och det finns en stor efterfrågan på kompetens från sjukhus och allmänläkare är arbetsbelastningen hög, vilket innebär att patienter med munslemhinneförändringar även behandlas av specialister inom andra områden samt allmäntandläkare. Dessutom finns det ingen etablerad specialistutbildning i oral medicin på Island, vilket innebär att utbildning och examination sker vid universitet utomlands.

Förändringar av demografin

Norge

I slutet av 2022 uppgick antalet invånare i Norge till 5 488 984. Befolkningen har ökat med totalt 61 procent från 1953 till 2021, till stor del på grund av ökad medellivslängd och, på senare tid, även på grund av en ökad nettoinvandring. Befolkningsstorleken förväntas uppgå till 6 miljoner år 2050, och de äldre kommer att utgöra en allt större andel av befolkningen under det kommande decenniet. Andelen personer som är 70 år eller äldre kommer att öka från 12 procent per år 2020 till 21 procent år 2050.

Gruppen första generationens invandrare består av personer från mer än 200 länder, och den 1 januari 2021 utgjorde de 14,8 procent av den totala befolkningen (800 094 invånare). Ytterligare 4,9 procent av den norska befolkningen är andra generationens invandrare (Cancerregistret i Norge, https://www.kreftregisteret.no).

Med en allt större andel äldre i befolkningen kan man förvänta sig en ökad morbiditet både när det gäller allmänsjukdomar och sjukdomar i munhålan. Incidensen (per 100 000 invånare) för läpp- och oral cancer var år 2020 2,6 för kvinnor och 4,5 för män. (Oral Health Country profile for Norway, WHO 2022, https://www.who.int/publications/m/item/oral-health-nor-2022-country-profile).

Sverige

I januari 2023 uppgick antalet svenska medborgare till 10 523 709 jämfört med 7 041 829 år 1950, och man uppskattar att antalet kommer vara 11 835 808 år 2050 (Statistiska centralbyrån, www.scb.se).

År 2021 var cirka 56 procent av befolkningen i arbetsför ålder (20–64 år). Antalet personer > 65 år är i dag cirka 20 procent och kommer att öka till cirka 28 procent år 2070 (Statistiska centralbyrån, www.scb.se).

Under 2022 migrerade 102 436 personer till Sverige från framför allt Indien, Syrien, Tyskland, Pakistan, Polen, Iran, Irak, Turkiet och Kina, och andelen invandrade utgör nu cirka 20 procent av Sveriges befolkning (Statistiska centralbyrån, http://www.scb.se).

Finland

Antalet finska medborgare uppgick i januari 2023 till 5 566 812. Andelen personer i arbetsför ålder i befolkningen uppgår till drygt 60 procent. Fram till år 2060 beräknas både Finlands befolkning och antalet personer i arbetsför ålder minska betydligt.

Enligt Statistikcentralens befolkningsstrukturstatistik fanns det i slutet av år 2019 i Finland 874 314 personer som fyllt 70 år. Antalet personer över 70 år har ökat med 100 000 personer på tre år (Stati­stik­centralen, http://www.stat.fi).

År 2020 beviljades 7 816 utländska medborgare som var stadigvarande bosatta i Finland finskt medborgarskap. År 2021 hade 8,5 procent av Finlands befolkning utländsk bakgrund. Av dem hade 83 procent utländsk bakgrund i första generationen och 17 procent utländsk bakgrund i andra generationen. År 2021 var det vanligaste ursprungslandet för personer med utländsk bakgrund det forna Sovjetunionen. De näst vanligaste ursprungsländerna var Estland, Irak, Somalia och det forna Jugoslavien. (Statistikcentralen, http://www.stat.fi).

Danmark

I Danmark var antalet medborgare 5 932 654 under första kvartalet 2023. År 1950 var siffran 4 281 000.

Den 1 januari 2023 var antalet invandrade och ättlingar 910 898 (15,4 procent av den totala danska befolkningen).

I Danmark förväntas antalet personer över 65 år öka med 35,8 procent fram till 2060, från 1,18 miljoner år 2021 till 1,60 miljoner år 2060. Den största ökningen sker dock bland personer över 80 år, där antalet förväntas öka med cirka 130 procent (https://www.dst.dk/da/Statistik/emner/borgere/befolkning/).

Island

Befolkningen på Island uppgick till 387 758 den 1 januari 2023, en ökning med 3,1 procent (11 501 invånare) från den 1 januari 2022, vilket gör detta till den största ökningen sedan 1734. Isländska statistikcentralen publicerade i december 2022 en befolkningsprognos enligt vilken landets befolkning förväntades uppgå till 393 000 år 2026. Denna ökning har dock redan uppnåtts, främst på grund av en ökad arbetskraftsinvandring. Cirka 63 procent av befolkningen bor i Reykjavík-området.

Andelen invandrade på Island utgjordes av 61 148 människor eller 16,3 procent av befolkningen den 1 januari 2022, jämfört med 1,9 procent 1995 och 7,4 procent 2015. Andelen ökar kontinuerligt, vilket visar på samma trend som i de övriga nordiska länderna.

Även om befolkningen åldras och befolkningstillväxten kommer att avta, är islänningarna nu och kommer att fortsätta att vara mycket yngre än i de flesta europeiska länder. År 2060 kommer mer än en tredjedel av européerna att vara över 65 år, jämfört med 25 procent av islänningarna. År 2031 förväntas islänningarna nå den nuvarande andelen inom EU (19 procent). Den 1 januari 2018 var 16 procent av EU:s befolkning under 15 år, och den äldsta åldersgruppen (65 år och äldre) stod för 20 procent. Motsvarande siffror för den isländska befolkningen var 19 procent respektive 14 procent. År 2059 förväntas den yngre åldersgruppen nå 16 procent jämfört med den äldsta åldersgruppen som förväntas nå 20 procent år 2038 (https://statice.is/statistics/population/inhabitants/).

Dynamisk disciplin

Det har tidigare visats att prevalensen av munslemhinnelesioner bland personer över 65 år är hög (75 procent) [9]. Dessutom är xerostomi och hyposalivation vanliga tillstånd som ofta är relaterade till intag av vissa mediciner och polyfarmaci [10–12]. Neurogenerativa sjukdomar eller tidiga stadier av nedsatt kognition kan även påverka munhälsan och patienternas funktioner [13, 14]. Dessutom ökar risken för att utveckla oral cancer med stigande ålder, och cancerbehandlingen (kemoterapi, strålbehandling av huvud- och halsregionen, immunterapi och endokrin terapi) kan i sig också påverka munslemhinnan och funktionerna direkt eller indirekt [15]. Den ökande användningen av biologiska läkemedel vid behandling av inflammatoriska autoimmuna sjukdomar ger upphov till ytterligare oro när det gäller orala biverkningar och odontologisk terapiplanering. I och med den ökade invandringen måste man dessutom adressera specifika hälsofrågor.

Således måste disciplinen oral medicin vara dynamisk och anpassa sig till förändringar i demografi, förändrade sjukdomsprofiler och terapeutiska metoder.

Utbildning i oral medicin

Norge

I Norge undervisas oral medicin vid universiteten i Oslo, Bergen och Tromsø som en del av grundutbildningen i oral kirurgi och oral medicin, och delvis i samarbete med oralpatologer. Vid Universitetet i Oslo och Universitetet i Bergen undervisas oral medicin under fjärde och femte året med föreläsningar och tvärvetenskapliga kurser, inklusive otorhinolaryngologi. Verksamhetsförlagd utbildning ges vid avdelningen för oral kirurgi och oral medicin på patienter som remitteras från allmäntandläkare, allmänläkare, öron-näsa-halsläkare, onkologer, hematologer, reumatologer, hudläkare med flera.

Det finns ingen specifik forskarutbildning i oral medicin, men flera av doktorsavhandlingarna från de norska tandläkarhögskolorna är relaterade till detta område. Vidare har en separat kurs i oral medicin på 20 timmar inrättats för fakultetens olika specialistutbildningar.

I Den norske tannlegeforenings systematiska fortbildningsprogram ”TSE” (grundat 1999) utvecklades oral medicin som den första modulen. Denna kurs har genomförts i samtliga landets län ett flertal gånger. Modulen bygger på problembaserat lärande och pågår i 3–4 månader med två dagars undervisning på plats samt distansundervisning under interimperioden.

Sverige

I Sverige erbjuds utbildning i oral medicin vid fyra universitet – i Umeå, Stockholm, Göteborg och Malmö – som en del av grundutbildningen, delvis i samarbete med oral och maxillofacial kirurgi och oral patologi.

Under vilken period av utbildningen som undervisningen sker varierar mellan universiteten, men den påbörjas för alla under tredje terminen och återkommer under termin 4, 5, 8 och/eller 9. Fokus ligger på oral medicin i den diagnostiska processen, baserat på att inhämta kunskaper gällande anamnesupptagning, den kliniska undersökningen, laboratorieanalyser och upprättande av en behandlingsplan.

Forskarutbildning i oral medicin har under många år erbjudits vid alla fyra universiteten. För allmäntandläkare finns olika kurser i oral medicin tillgängliga under hela året, och för närvarande erbjuds en påbyggnadsutbildning på ett år för specialister i orofacial medicin.

Finland

I Finland är oral medicin inte en egen disciplin. Därför har alla fyra universiteten – i Helsingfors, Åbo, Kuopio och Uleåborg – under grundutbildningen olika strukturer på undervisningen i ämnet. Oral medicin undervisas inom andra discipliner, främst inom oral patologi och oral och maxillofacial kirurgi. Undervisningen är framför allt kliniskt inriktad på patienter med munslemhinnesjukdomar, främst under fjärde och femte året av den odontologiska utbildningen.

Då det inte finns någon specifik forskarutbildning i oral medicin i Finland behandlas akuta och kroniska sjukdomar i munslemhinnan och förändringar och tillstånd i munnen och käkarna i samband med allmänna sjukdomar endast genom beprövad erfarenhet beroende på den enskilda tandläkarens kompetens. De specialister som konsulteras och bistår i behandlingen av dessa patienter är huvudsakligen oralpatologer, käkkirurger samt parodontologer.

Flera doktorsavhandlingar inom olika specialiteter är dock oralmedicinskt relaterade. Det finns för närvarande ett förslag i Finland om att inrätta en specialitet inom ämnesområdet oral medicin.

Danmark

I Danmark ingår undervisning av tandläkarstudenter i oral medicin och patologi vid Köpenhamns universitet samt i Aarhus under terminerna 8, 9 och 10 respektive 7, 8 och 9. Den avslutande examen sker kombinerat med oral och maxillofacial kirurgi. Den kliniska undervisningen bedrivs vid specialistklinikerna för oral medicin i såväl Köpenhamn som Aarhus, där hundratals patienter utreds och behandlas årligen remitterade från allmäntandläkare, allmänläkare, reumatologer, öron-näsa-halsläkare, hudläkare och andra. Fram tills nyligen hade sektionen i Köpenhamn ett eget laboratorium för oral patologi, där biopsier hanterades och analyserades. I stället skickas nu biopsier till avdelningen för allmänpatologi på regionsjukhuset. Lärarna är forskare med tandläkarexamen på professorsnivå, docentnivå, forskarassistentnivå samt doktorandnivå. De undervisar i kurser rörande öron-näsa-halssjukdomar, oral kirurgi och ortodonti.

Island

På Island, vid fakulteten för odontologi, undervisas oral medicin huvudsakligen som ett separat ämnesområde, men det ingår också i ämnet oral diagnostik, vilket gör det möjligt för patienter att undersökas vid fakulteten. Ämnet undervisas främst under det sjätte året, och patienterna uppvisar ett brett spektrum av orala sjukdomar och manifestationer av systemsjukdomar. Under många år hade sektionen ett eget laboratorium för oral patologi, men biopsier skickas nu till avdelningen för patologi, Landspítali, Universitetssjukhuset eller andra laboratorier.

Samarbeten inom och utanför det oralmedicinska fältet

Norge

I Norge samarbetar oral medicin med samtliga odontologiska discipliner och ett urval av medicinska discipliner, såsom öron-näsa-hals, reumatologi, intern medicin, dermatologi, onkologi, plastikkirurgi och endokrinologi. Dessutom är patientens allmänläkare ofta involverad.

Sverige

I Sverige remitteras många patienter till kliniker för oral medicin av läkare både i öppen- och slutenvården samt av allmäntandläkare. Många gånger sker den odontologiska terapin som en del av den övergripande medicinska behandlingsplanen.

Många oralmedicinska kliniker samarbetar och delar kunskap och erfarenheter via nationella webbseminarier, regelbundet organiserade som en del av specialistutbildningen. Dessutom anordnas månatliga seminarier där oralmedicinska fall diskuteras nationellt bland allmäntandläkare och specialister i orofacial medicin (SOMWeb, www.somweb.se). Det pågår också internationella, nationella och regionala vetenskapliga samarbeten.

Finland

I Finland diagnostiseras och vårdas patienter i samverkan mellan flera odontologiska och medicinska discipliner, främst vid oral- och maxillofacialkirurgiska kliniker på universitet och centralsjukhus av oralpatologer, käkkirurger och parodontologer. Det kan ibland orsaka oklarheter kring vem som har det övergripande ansvaret för patienten. Eftersom oral medicin inte samordnas inom Finland varierar dessutom kvaliteten på diagnostiken och behandlingen mycket, beroende på enskilda tandläkares och läkares kompetens.

Danmark

Inom sektionen för oral medicin och patologi vid institutionen för odontologi, Köpenhamns universitet, är nationellt och internationellt tvärvetenskapligt samarbete högt prioriterat, eftersom många av patienterna uppvisar en komplex medicinsk profil. För närvarande finns samarbeten med hudläkare, patologer, ögonläkare, öron-näsa-halsläkare, reumatologer, onkologer, endokrinologer och universitet i Skandinavien och USA.

Island

På Island behandlas patienterna på en tandläkarmottagning eller privat klinik av en specialist i oral medicin. Det finns också samarbeten med andra medicinska discipliner, eftersom många patienter uppvisar en komplex medicinsk profil.

Evidensbaserad oral medicin

Evidensbaserad tandvård innebär att utveckla kliniska riktlinjer baserade på all tillgänglig vetenskaplig evidens, vilket resulterar i tydliga rekommendationer avseende diagnostik och behandling [16]. Uppgiften innebär utmaningar, såsom bevisbördan som krävs för att formulera dessa rekommendationer och riktlinjer, att definiera progression och slutresultat, att täcka en stor variation av oralmedicinska tillstånd samt att återspegla den individuella patientens kliniska manifestationer eller behandlingsresultat [17, 18].

Det saknas fortfarande tillräcklig evidens för flertalet tillstånd och behandlingar, där ytterligare studier krävs för att förbättra och säkra patientvården. Evidensbaserade tandvårdsrekommendationer har på senare tid blivit alltmer specialitets- och behandlingsspecifika och ökningen av tillgängliga evidensbaserade rekommendationer och riktlinjer har utvecklat och förbättrat tandvården nationellt och internationellt, och kommer fortsätta att göra så [19–21].

För att främja detta arbete deltar flera auktoriteter i att ta fram riktlinjer. Ett exempel är WWOM, World Workshop on Oral Medicine, en internationell organisation som syftar till att skapa systematiska översikter och andra evidensbaserade artiklar om ämnen som är viktiga för specialiteten. Arbetet innebär att man definierar rekommendationer för läkemedel, kirurgiska ingrepp, behandlingsmetoder och diagnostiska testmetoder samt identifierar områden där kunskapsläget är bristande genom att använda tillgängliga, noggrant insamlade vetenskapliga belägg. Hittills finns det internationella rekommendationer och riktlinjer endast för vissa munslemhinnesjukdomar och behandlingsstrategier (tabell 2).

En annan viktig aktör är The Cochrane Database of Systematic Reviews (CDSR) (https://www.cochranelibrary.com/), den ledande tidskriften och databasen för systematiska översikter inom hälso- och sjukvården, som genom åren har upprättat åtskilliga riktlinjer för diagnostik och behandling inom oral medicin (tabell 3).

Dessutom tillhandahåller WHO ett antal samarbetscentrum som publicerar konsensusrapporter om olika ämnen, såsom potentiellt maligna orala sjukdomar [22]. Slutligen bidrar också andra internationella och nationella grupper till att utveckla riktlinjer och rekommendationer för diagnostik och behandling av oralmedicinska tillstånd.

Framtiden för oral medicin

Med en större andel äldre individer i befolkningen och en större tillströmning av migranter till de nordiska länderna förväntas en ökad morbiditet både när det gäller allmänsjukdomar och sjukdomar i munhålan. Patienter kommer att behålla sina tänder i större utsträckning och söka tandvård för att upprätthålla acceptabel oral funktion. Ofta förekommande kroniska sjukdomar, såsom hjärt- och kärlsjukdomar, hypertoni, stroke, diabetes, cancer, kronisk obstruktiv lungsjukdom, muskuloskeletala tillstånd, psykiska sjukdomar, blindhet och synnedsättning, kommer också att bli vanligare i takt med att andelen äldre individer ökar. Dessutom kommer sjukdomar som inte är så vanliga i de nordiska länderna men mer förekommande i andra delar av världen att tillta på grund av en ökad migration. Det kommer resultera i utmaningar för tandvårdspersonal, och därför måste kunskapen inom dessa områden vara en viktig del av den framtida tandläkarutbildningen. Att fokusera på tvärvetenskapligt samarbete med annan hälso- och sjukvårdspersonal är också relevant för att implementera munhälsan som en del av allmänhälsan.

Dagens munhälsovård innebär fortfarande flera utmaningar, där det finns stora skillnader i munhälsa både nationellt och internationellt, framför allt gällande sjukdomars svårighetsgrad och prevalens. Den politiska förståelsen och resurserna för att förebygga munsjukdomar är ofta begränsad.

Munhälsoprogram har ofta begränsad finansiering, är mycket specialiserade och integreras sällan med sjukvården. Därför antog WHO:s generalförsamling 2022 en global strategi för munhälsan fram till 2030 (https://apps.who.int/gb/ebwha/pdf_files/WHA75/A75_10Add1-en.pdf). Den innefattar tydliga mål med att inkludera och integrera munhälsan i den allmänna hälso- och sjukvården. Således kommer det i framtiden sannolikt att finnas några tydliga trender som inverkar på hur tandvårdsutbildning och tandvårdstjänster utformas och organiseras samt hur tandvårdspersonal kommer att utbildas för att tillhandahålla vård i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Tandvårdspersonal kommer på ett tydligare sätt att behöva arbeta sida vid sida med annan vårdpersonal, och omvänt, för att förebygga och behandla munslemhinnesjukdomar. Utbildningen av tandvårdspersonal och vårdpersonal bör därför länkas närmare varandra i tvärvetenskapliga program, där tandläkarstudenter får en bredare medicinsk utbildning och vice versa.

Användningen av digital teknik kommer också att bidra till att nå dessa mål. Elektroniska patientjournaler som kan delas mellan yrkesdiscipliner, till exempel mellan tandvård och sjukvård, kommer att vara ett viktigt steg framåt och leda till ett bättre och säkrare omhändertagande av patienter. Det kan i slutändan leda till ett reducerat antal patientbesök och transporter samt minskad materialanvändning. Utvecklingen av digitala ”online-besök” bidrar också till att förbättra och optimera patientvården. Dessutom kan artificiell intelligens (AI) bistå inom utmanande områden, såsom diagnostik, prediktion av behandlingsresultat och sjukdomsprognoser, med hjälp av tydligt definierade algoritmer, vilket förhoppningsvis resulterar i ökad precision och effektivitet.

Det stigande antalet medicinskt och/eller farmakologiskt komprometterade individer kommer att kräva ett större tvärvetenskapligt samarbete och engagemang för att möta det framtida samhällets behov. Överlevnaden för svårt medicinskt sjuka patienter kommer att öka, liksom den del av befolkningen som i dag inte tar del av vårdtjänster, exempelvis bland etniska minoritetsgrupper och socialt utsatta. Det kommer att ha en enorm inverkan på vad sjukvården framöver ska kunna erbjuda och hantera. Därmed kommer de kunskaper inom ämnesområdet som tandläkare och tandläkarstuderande behöver ha för att överbrygga gränslandet mellan tandvården och hälso- och sjukvården bli mer betydande än någonsin tidigare.

Konklusion

• De sjukdomar som specialister inom oral medicin diagnostiserar och behandlar i mun- och käkregionen är ofta nära besläktade med andra odontologiska och medicinska specialiteter.
• Oral medicin, detta unga ämnesområde inom odontologin, har expanderat globalt som en självständig disciplin under det senaste decenniet, där specialistutbildningar och forskarutbildningar erbjuds i flera länder och där forskarsamhället blir allt mer betydande.
• Då andelen äldre individer i befolkningen blir större världen över kommer morbiditeten sannolikt att öka både vad gäller allmänna sjukdomar samt tillstånd i mun- och käkregionen. De typer av sjukdomar som kräver behandling kan i framtiden domineras av andra tillstånd än i dag, bland annat på grund av en större migration till de nordiska länderna.
• Variationen av tillstånd som förekommer på en tandläkarmottagning, liksom hur de manifesterar sig hos den enskilda patienten och hur denna svarar på behandlingen, definierar behovet av att utveckla rekommendationer för lämplig och effektiv behandling. Inom området oral medicin saknas fortfarande tydliga riktlinjer och vårdprogram för olika tillstånd och behandlingar. Således krävs ytterligare studier för att förbättra och skapa en säker patientvård.
• Inom ämnesområdet oral medicin kommer det i framtidens tandläkarutbildning finnas ett större behov av grundläggande medicinska färdigheter, eftersom disciplinen i allt högre utsträckning kommer att tangera gränslandet mellan tandvård och hälso- och sjukvård.

English summary

Past and future perspectives of oral medicine in the Nordic countries

Maria Bankvall, Karin Garming Legert, Bengt Hasséus, Jaana Rautava, Svend Richter, Anne Marie Lynge Pedersen, Cecilie Gudveig Gjerde, Pål Barkvoll and Bente Brokstad Herlofson

Tandläkartidningen 2024; 116 (2): 50–60

Characteristics of diseases that oral medicine specialists diagnose and treat in the oral and maxillofacial region are diverse, and often closely related to other dental and medical specialties.

Differences are apparent for what defines oral medicine across the Nordic countries. Specialty training in this discipline is offered in Sweden, whereas for the other Nordic countries, it is included primarily within oral and maxillofacial surgery or oral pathology specialist training. Furthermore, there are no specific research training programmes in oral medicine in any Nordic country, yet many published doctoral theses are oral medicine related.

For all Nordic countries, specific knowledge in oral medicine is required to support the aging population and increasing immigration influx. Additionally, the advancement of medical treatments, often affecting the oral and maxillofacial region, creates a new panorama for the discipline, which requires oral medicine to become more integrated into primary health care. Oral diseases should be just as important to prevent and treat as diseases affecting other parts of the body. This can be
achieved through interdisciplinary collaborations and educational programmes. Therefore, looking to the future, the speciality of oral medicine should more greatly emphasize oral health care in general medicine.