Artikeln publicerades första gången 30 januari 2025.

Efter att ha arbetat som allmäntandläkare i flera år i Järvaområdet i norra Stockholm, bestämde sig Idakajsa och maken för att flytta tillbaka till hemstaden Örebro. Barnens skolgång var det avgörande skälet.

Med sin erfarenhet av att leva och att arbeta i ”problemtyngda” förorter erbjöds hon tjänsten som verksamhetschef för folktandvårdens klinik i stadsdelen Vivalla – Örebros mest socioekonomiskt utsatta område. Ganska snart insåg hon att rollen som chef passade henne.

Det ena ledde till det andra och när hon fick frågan om att leda ytterligare en klinik tackade hon ja. Även intresset för ortodonti var stort och när det kom ut en meriteringstjänst inom ortodonti sökte och fick hon den, och parallellkörde chefsjobbet och vidareutbildningen. Men hon hade knappt börjat meriteringstjänsten innan nästa jobberbjudande kom – om att bli chef för hela folktandvården i Region Örebro. Efter viss tvekan och ytterligare uppvaktning av regionen tackade hon ja.

– Jag är en ”ja-sägare”, det är ett signum för hela mitt liv, och har lett till så mycket roligt, säger Idakajsa.

Hon tillträdde tjänsten den 1 juni 2021. Att det ibland förekom att kollegor hjälpte andra kollegor med mindre åtgärder utan betalning var inget konstigt och inget Idakajsa Sand reagerade på, tvärtom.

– I Folktandvården Örebro var det så det var, det var helt förankrat i ledningen och man pratade öppet om att så kan man göra.

Efter en tid blev hon dock uppmärksammad på tillfällen när det hade nyttjats i större skala och långt utanför det som varit praxis i regionen. Som ansvarig chef initierade Idakajsa en utredning för att kartlägga omfattningen. Det var sommaren 2022.

– Utredningen var inget ensamarbete utan jag tog in hjälp från flera håll för att hantera frågan, säger Idakajsa.

För att tydliggöra vilka gränser som gällde formulerade hon en riktlinje som innehöll en nolltolerans för att hjälpa varandra.

– Jag insåg att om man ska skriva ned vad som är tillåtet finns det ingen annan gräns att dra än vid noll.

Många blev upprörda och oroliga över att något som hittills varit allmänt känt som tillåtet nu inte längre var det, säger Idakajsa, som fick ägna mycket tid åt att förklara syftet och bakgrunden.

– Till slut uppstod en acceptans, även om man kanske inte var helt nöjd med utgången.

Även från regionledningens håll var reaktionerna blandande. Å ena sidan var man glad över att det nu fanns tydliga nedskrivna riktlinjer, å andra sidan blev stämningen nervös.

– Det här hade ju pågått i många år utan att man hade uppmärksammat frågan, så det är klart att det blev obekvämt för dem som hade sett mellan fingrarna, säger Idakajsa.

Men den nya riktlinjen följdes inte. Vissa behandlare fortsatte att utföra tandvård utan att ta betalt, varav en slutligen polisanmäldes av regionledningen. Anmälan blev strax känd i media och i början av förra året exploderade ”gratisskandalen”.

– Det blev ett drev. Först mot själva händelsen, men ganska snart riktades det om mot mig, säger Idakajsa.

Inom kort avkrävdes hon svar på om hon själv fått tandvård utan att betala för den. En pressad Idakajsa svarade varken ja eller nej på frågan, vilket lämnade utrymme för tolkning.

– Det var en jättestressande situation. De sa sig ha säkra källor, men jag mindes ärligt talat inte. De sa sig också ha säkra källor på andra saker som inte stämde, så jag visste inte vad jag skulle svara.

Till slut gick hon in i sin egen journal för att kolla. Där framgick det att hon flera år tidigare, innan hon blev chef, vid ett tillfälle hade fått hjälp med ett akutärende av en kollega, utan att betala.

– Det var så klart dumt, men det var också i en tid när det var fullt accepterat. Det fanns ingen riktlinje och alla gjorde så. Det var allmän praxis.

Idakajsa berättade om gratisbehandlingen för regiondirektören Rickard Simonsson, som uppmanade henne att inte säga något. I den efterföljande intervjun med lokalradion duckade hon i stället frågan med hänvisning till patientsekretess.

– Jag hade blivit ombedd att inte berätta och ville vara lojal mot min arbetsgivare, säger Idakajsa.

Pressen ökade och kort därefter meddelade regiondirektören att hon fick lämna tjänsten som folktandvårdsdirektör. I ett uttalande sa Rickard Simonsson att det saknades förutsättningar för Idakajsa att fortsätta sitt uppdrag.

– Nu i efterhand önskar jag att jag bara hade sagt hur det var, för utgången hade knappast blivit sämre än den blev nu, säger Idakajsa.

Hon är märkbart berörd när hon berättar om upplevelsen, som hon ”inte skulle vilja utsätta sin värsta fiende för”.

– Jag känner mig sviken. Jag hade kunnat göra som man gjort under alla år och blunda, men jag ville göra det som var rätt. Det blev mitt fall.

Efter det följde en tung tid. Idakajsa blev sjukskriven. På nätterna skrollade hon lokaltidningens hemsida för att se vad som skrevs om henne.

– Det är brutalt att läsa lögner om sig själv, som man dessutom vet kommer ligga kvar för alltid.

Bland medarbetarna i folktandvården rådde chock och förstämning. I en intervju med Tandläkartidningen vittnade Sara Fransson, ordförande i Tjänstetandläkarna Örebro, om att många i personalen var ledsna och ifrågasatte beslutet att skilja Idakajsa Sand från sitt uppdrag.

Inom kort började också dessa röster göra sig hörda med insändare och protestbrev.

– Det mildrade något, även om det fortfarande var en fruktansvärd upplevelse att framstå som en skurk i media. Jag som inte ens går mot röd gubbe.

Men ganska snart efter att Idakajsa blivit av med jobbet sattes något annat i rörelse. Det första blombudet, som kom från Privattandläkarna i Örebro, trillade in efter bara några timmar. De ville tacka för ett gott samarbete.

– Jag blev så rörd, för det är det här jag har velat hela tiden – att skapa samarbeten mellan offentlig och privat verksamhet.

Och blommorna fortsatte att komma. Och hälsningarna. Och vykorten.

– Det kom in så mycket kärlek. Vårt hem såg ut som ett blomsterhav. Det hörde av sig människor från när och fjärran. Framför allt folktandvårdens medarbetare, men också tandvårdare från hela Sverige som jag aldrig har träffat.

Blev du förvånad?

– Ja. Det blev också en bekräftelse på att det fanns mycket gott i det vi hade gjort och jag är jätteglad och stolt över tiden i folktandvården.

Idakajsa beskriver stödet från omgivningen, och kyrkan som hon är med i, som avgörande. Även arbetsgivarens stöd var ”enligt skolboken”.

– Man gjorde det man skulle, konstaterar Idakajsa.

Bland alla meddelanden var det särskilt ett som stack ut och som blev Idakajsas mantra för den kommande tiden: ”Håll huvudet högt, rak rygg, bli inte bitter, ut bland folk”.

– Det kom någon av de första dagarna och betydde väldigt mycket. Jag visste ju att jag inte hade gjort något fel och med de orden i ryggen kände jag att jag kunde gå ut på stan och fika med mina barn utan att skämmas, även om känslan vissa dagar var att jag bara ville dra täcket över huvudet.

Mitt i turbulensen och floden av blomsterbud och meddelanden fanns det också ett från Idakajsas nuvarande arbetsgivare Aqua Dental.

– Det var en kort hälsning där de i princip skrev att de förstod att jag inte var i stånd att tala om framtiden, men ville tala om att de finns.

Meddelandena fortsatte att komma och resulterade så småningom i ett konkret jobberbjudande som Idakajsa efter noga övervägande tackade ja till.

– Min drivkraft är att bedriva tillgänglig och högkvalitativ tandvård i en god arbetsmiljö och jag insåg att det går att göra i offentlig verksamhet och i privat verksamhet.

Hur mår du nu?

– Jag är på en bra plats och jag trivs jättebra på mitt nya jobb. Men det som hände har satt spår och är något jag kommer att bära med mig resten av livet. Jag har också blivit mer betänksam och vill ha mer fakta innan jag säger ”ja” till saker.

Vad skulle du vilja säga till de ansvariga i regionledningen i Örebro?

– När beslutet väl var fattat att jag inte skulle vara kvar tänker jag att de gjorde vad de skulle. Men det bästa hade varit om det inte blivit som det blev. Regiondirektörens beslut var förhastat och skadade inte bara mig utan hela folktandvården i Örebro: ryktet, medarbetarna, verksamheten som helhet och i slutänden patienterna. Allt det borde man ha tagit med i beräkningen.

Idakajsa har även funderat mycket på sitt eget agerande och om hon själv kunde ha gjort något annorlunda.

– Men i den situationen jag befann mig blev jag väldigt hårt pressad att inte säga något, så förmodligen hade jag hanterat det likadant.

Samtidigt är hon tydlig med sitt eget ansvar för hur hon agerade.

– Jag behöver stå för de uttalanden jag gör och de beslut jag tar, och andra får stå för sina. Det är klart att jag önskar att utgången hade blivit en annan, men det är ingen idé att älta det – nu blev det så här och ett år senare har det blivit bra.