För första gången har Socialstyrelsen skrivit en vägledning om hur anmälningsskyldiga ska göra när de får kännedom om eller misstänker att barn far illa. Vägledningen har publicerats i dag på Socialstyrelsens webbplats.
Den 1 januari i år ändrades socialtjänstlagen. Där framgår det att tandvårdspersonal som i sin verksamhet får veta att ett barn far illa, eller misstänker att det kan vara så, genast ska anmäla det socialnämnden. Det står i kapitel 14, första paragrafen.
Det räcker att anmälaren känner oro för att barnet far illa. Socialnämnden fattar sedan beslut om hur man går vidare.
– Som tandläkare behöver du inte ha bevis för dina misstankar. Du kan utgå ifrån dina egna iakttagelser och din egen bedömning om du tror att ett barn far illa, säger Ulrika Nygren, utredare vid Socialstyrelsen och projektledare för den nya vägledningen.
Självklart ska man se till att barn mår bra men vilken utbildning har tandvårdspersonal till detta samt vad man ser av egen och via media är ju socialtjänsten ett skämt skulle ALDRIG anmäla till sos. Möjligtvis tala med föräldrar etc
Passa er noga ni gör familjen en otjänst i de flesta fall genom att anmäla och som sagt tidigare vad skall vi anmäla ? VIlken utbildning har vi ?
Socialstyrelsens nya vägledning tar upp hur man gör för att följa socialtjänstlagen.
Sveriges Tandläkarförbunds skrift Barn som far illa vänder sig direkt till tandläkare. Där kan du läsa vad tandläkare bör anmäla och hur man ska gå till väga.
Janet Suslick, reporter på Tandläkartidningen
Tandvårdspersonalen har ett personligt ansvar för sin egen kompetens kring att upptäcka barn som far illa eller riskerar att fara illa, samt en absolut skyldighet att följa lagen, skriver Socialstyrelsen i sin vägledning.
Genom att säga att man ALDRIG skulle anmäla begår man inte bara (som anmälningsskyldig) tjänstefel man utsätter även ett redan utsatt barn dubbelt. Att fara illa i sin hemmiljö och därtill inte uppmärksammas av vuxna i barnets omgivning är att utsätta barnet på nytt. Ibland kan alternativet “tala med föräldrarna” vara dödsstöten (bokstavligen) för barnet.
Stora utbildningsinsatser har bedrivits vid ett större antal kliniker runt om i landet. Därtill finns det numera rutiner och policydokument, såväl lokala som sådana framtagna av Socialstyrelsen samt Tandläkarförbundet att läsa in sig på. Det finns dessutom litteratur på ämnet samt flera kunskapskällor på nätet. Även ett visst utbildningsutbud finns tillgängligt via kursnämnderna. Kunskapen i tandvården har ökat rejält de senaste åren men mycket finns fortfarande att arbeta med. Upp till 60% av skadorna som uppkommer vid barnmisshandel drabbar munhålan och ansiktet och därmed har tandvården en given roll och ansvar. Om du saknar kunskap – sök den och agera!
Lycka till!
Knappast någon tandv.personal har väl kunnat undgå att få/skaffa sig kunskaper om barn, som far illa. Dessutom är vi ju, som Janet S skriver, skyldiga att hålla oss uppdaterade även på detta område.
Som erfaren tandv.personal träffar vi ofta barnet upprepade gånger på kort tid och arbetar därtill i ett intimt område av kroppen. Detta ger oss unika möjligheter att upptäcka skador i mun och ansikte, som inte har någon naturlig förklaring. Att “soc” inte fungerar optimalt på många håll ger oss absolut inget alibi för att lämna dessa barn åt sitt öde, vilket Lars Erik L tycks anse. Jag har själv under mina år i Skåne gjort ett par anmälningar, men inte fått ngn återkoppling, sannolikt beroende på sekretessen.
Vänl hälsn!/Kenneth Bergdahl, gammal ortodontist
Brist på återkoppling på de fall som har anmälts har ibland lett till att tandläkare och andra inte har gjort fler anmälningar. Sedan den 1 januari har socialtjänstlagen ändrats. Nu kan man vända sig till socialtjänsten för att få veta hur det har gått sedan man har gjort en anmälan.
Janet Suslick, reporter på Tandläkartidningen