Kör man förbi folktandvården och Ica i Älvsbyn och fortsätter en bit bort till Nygrensvägen dyker det vita 70-åriga missionshuset upp. Det ser lite slitet ut, just så om allt blir med tiden. Inte olikt många andra frikyrkliga Gudshus runt om i landet. En del har sålts och byggts om till privatbostäder, i andra lovsjungs det fortfarande i fyllda lokaler, andra står tomma och kylslagna, psalmsången och bönerna har tystnat. Tiden har ätit sig in i trävirket på samma sätt som tiden har ätit sig in i de människor som en gång suttit därinne i bänkarna.
För snart ett år sedan bads den sista bönen och sjöngs den sista psalmen i missionshuset i Älvsbyn. En gång bestod församlingen av drygt hundratalet medlemmar. När eldsjälen och pastorn Einar Björkqvist gick ur tiden 2011 fanns bara en liten spillra kvar av församlingen; sju personer närmare bestämt, varav tre var närmare 100 år gamla, och en av dem, Beda Bergman, 104 år. När Piteå Tidningen intervjuade henne inför den sista gudstjänsten uttryckte hon sin sorg över att församlingen skulle läggas ner och missionshuset säljas: »Det känns i hjärtat. Jag hade räknat med att få jordfästas här«, sade hon då. När församlingen köpte tomten 1943 fanns ett garage där distriktssjukvården hyrde in sig. Kyrkan byggdes ovanpå garaget och med en lägenhet till pastorn. Senare blev det bensinmack och verkstad i garaget innan det byggdes om till ungdomslokal.
[slideshow]
Målaren blev tandläkare
Tandläkare Jan-Ove Rova är väl bekant med missionshuset, berättar han när han tar emot i lokalerna, som endast delvis är klara när Tandläkartidningen kommer på besök. Han flyttade till Älvsbyn redan 1980. Senare blev han målare och hjälpte bland annat till med att måla den nya ungdomslokalen. Men han övergav målaryrket för att i stället bli tandläkare. 2005 hade han legitimationen i sin hand. Efter en tid som assistenttandläkare i Älvsbyn fick han anställning vid folktandvårdens specialisttandvård i Luleå. Han hade planer på att söka en st-tjänst, men valde bort ett liv med pendling till Luleå, inte minst för att kunna tillbringa mer tid med sambon och de två döttrarna. Nu bor familjen i den gamla prästgården och han har ett lagom långt avstånd till missionshuset; 600–700 meter nedför backen på cykeln – idealiskt, tycker han.
Sedan tre år arbetar han som assistenttandläkare på en privatklinik i Luleå och Boden två dagar i veckan, men går alla planer i lås ska hanså småningom kunna arbeta heltid på den nya
kliniken i missionshuset. Men varför då bygga om ett missionshus? Han berättar att han besökte flera tänkbara lokaler för en egen klinik, men när han såg att missionshuset var till salu insåg han att det hade potential, även om det var gammalt och väderbitet:
– Jag tänkte: Vilken fin klinik det skulle kunna bli här! Stora utrymmen och möjlighet att dölja all nödvändig ventilation i taket och ändå få en hög takhöjd i de olika rummen.
Vi går runt i byggnaden, som fortfarande mest är en byggarbetsplats. Några snickare håller på att färdigställa väntrummet och de två behandlingsrummen, en målare slinker nedför trappan
till källaren, där kontor, personalutrymmen och kök håller på att ta form.
Vågade ta steget
Av den gamla gudstjänstlokalen återstår inte mycket; visserligen sitter skylten Missionskyrkan kvar på ytterväggen, men ska ersättas av en emaljerad skylt på en gammal handgjord smideshållare. Kliniken ska heta Tandhuset Kronan. En ny fasad ska sättas upp. Inne i den forna kyrksalen har dopfunten bilats bort, korset har tagits ner och det tidigare fyra meter höga taket har sänkts till 2,70 meter. De gamla fönstren har ersatts av fönster som isolerar bättre, men som samtidigt släpper in gott om ljus i de olika rummen.
– Som alltid vid byggnationer och renoveringar undrar man om allt ska bli klart i tid, säger Jan- Ove Rova och suckar. Han deltar i mån av tid själv i renoveringsarbetet.
Dröm blir verklighet
Även om mycket arbete återstår har han ändå nästan förverkligat en gammal dröm: att driva egen klinik. Visserligen i Praktikertjänsts regi. Kanske var det avgörande för att han skulle våga ta steget fullt ut.
– Att driva en helt egen klinik hade inneburit ett betydligt större ansvarstagande och mer jobb. Genom Praktikertjänst kan jag ägna mig åt själva kärnverksamheten, förklarar han.
Praktikertjänst satsar numer i huvudsak på större enheter och mer sällan i glesbygd, men efter diskussioner och kalkyleringar gav de grönt ljus. Älvsbyn är en glesbygdskommun – finns det tillräckligt med patienter för att nå lönsamhet? Jan-Ove Rova tror inte att det kommer att bli något problem. Trots allt finns det omkring 9 000 invånare i kommunen. Visserligen har folktandvården en klinik där, och utöver det två privattandläkare, men Gudshuset på Nygrensvägen är välkänt för alla och många är säkert intresserade av att komma dit för att se slutresultatet av ombyggnationen. Lite extra marknadsföring måste naturligtvis till.
– Förmodligen blir det en helsida i lokalbladet. Dessutom kommer vi att ha en dag med öppet hus. Jag är säker på att många vill komma och se lokalerna, och förhoppningsvis leder det till att de första patienterna anmäler sig. Dessutom har jag ju under åren behandlat 2 000–3 000 patienter på olika kliniker, så där bör väl också finnas några som väljer att komma hit.
Koja till barnen
I väntrummet återstår inte så mycket arbete. I ena hörnet har snickarna byggt ett litet trähus.
– Varför inte?, utbrister Jan-Ove Rova. Normalt ställer man en back med leksaker i ett hörn – det tycker jag är tråkigt. Har man gott om plats kan man ju göra lite extra.
Han fick idén att bygga huset, eller kojan, som han föredrar att kalla den. Den har dörr och fönster och ett brutet tak.
– Mina båda döttrar, som är fyra och sju år, ska få ta hit lite leksaker och hjälpa till att inreda den, berättar han och går in i kojan. Strax därpå sticker han upp huvudet genom öppningen i taket så att fotografen får ta en bild.
Väntrummet är helt skilt från receptionen och behandlingsrummen med dörrar. Sterilen är i stort sett iordningställd, liksom receptionen och de båda behandlingsrummen, intill dessa
finns ett tredje rum som så småningom kan ställas i ordning till ytterligare ett behandlingsrum. Opg:n finns på plats, en dyr investering, den enda i sitt slag i Älvsbyn förutom de analoga som finns hos de två andra privatklinikerna.
– Patienterna ska inte behöva åka in till Piteå där närmaste opg finns, förklarar Jan-Ove Rova innan vi går ner för att inspektera källarplanet.
Här nere håller målaren Kristoffer Ökvist på med väggarnas ytfinish; tandvårdsgrönt naturligtvis. Det blir ett kontor för Jan-Ove Rova, ett för tandsköterskorna, därtill omklädningsrum och ett kök.
På den tiden när Gudshuset fortfarande ljöd av bön och psalmsång fanns en bilverkstad i källarplanet. Smörjgropen har lagts igen och utanför fönstren har bensinpumparna forslats bort sedan länge. I hörnet finns en öppen spis.
– Sotarn får väl komma hit och kontrollera så att skorstenen är okej. Det kan bli mysigt här med en brasa till julfesten.
Men som sagt: mycket arbete återstår och färre dagar är kvar till dess att kliniken öppnar.
– Vi ska nog fixa det även om det ser ganska rörigt ut nu, säger Jan-Ove Rova, som ska gå och byta om för att göra lite grovjobb själv.
