– Man måste kunna spåra vad patienten har i munnen. Annars är det hopplöst att senare kunna göra en allergiutredning.
Det sade Anders Berglund, odontologiskt sakkunnig vid Socialstyrelsens enhet för kunskapsstyrning, vid symposiet Vad är det jag har i munnen och vem har gjort det? på årets odontologiska riksstämma.
För att alla material som ingår i en patients tandtekniska arbeten ska vara spårbara måste labbet ha information om vilka material (inklusive fabrikat och batchnummer) som ingår i varje patients slutprodukt. Informationen ska sparas i 15 år för implantat och fem år för övriga arbeten.
Om patienten vill veta vilka material som finns i ett protetiskt arbete är tandläkaren skyldig att skriva ett intyg.
Tandläkaren bör kunna spåra materialen i tandtekniska arbeten i minst tio år. Men för protetik utom implantat, behöver labbet bara spara dokumentationen i fem år.
För att klara tandläkarens krav på spårbarhet bör vårdgivaren skriva in ett krav på arkivering i tio år när tandtekniska tjänster upphandlas, rekommenderar Anders Berglund.
Tandvården ska rapportera avvikelser, olyckor och tillbud till tillverkaren och skicka en kopia till Läkemedelsverket för kännedom. En avvikelse kan till exempel vara att produkten inte fungerar som den ska, att produkten verkar orsaka en biverkning eller att det är fel på informationen som följer med en produkt.
– Tandläkaren bör rapportera allting som gör att patienten måste uppsöka vård som inte redan var inplanerad. Det är bättre att rapportera en gång för mycket än för lite, anser Anders Berglund.
Vilken myndighet gör vad?
Läkemedelsverket är tillsynsmyndighet för tandtekniska laboratorier, tandtekniska arbeten och dentala material. Läkemedelsverket arbetar också för avvikelse- och biverkningsrapportering från vården.
Socialstyrelsen är tillsynsmyndighet för vårdgivare, tandläkare och annan vårdpersonal. Socialstyrelsen ska också se till att behandlingar som görs inom tandvården utförs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.