Jämfört med tidigare har allt fler patienter fler egna tänder kvar i munnen. Men har de egna tänderna ett värde i sig för patienten? Är det alltid fel att extrahera en frisk tand, eller finns det undantag? Var går gränsen för när tanden inte längre är värd att behållas? Hur skadad kan den vara och ändå vara av värde? Numera kan tänder med gott resultat ersättas med implantat – förändrar det värdet på den egna tanden eller har tanden ett annat värde nu än den hade innan det fanns möjlighet att ersätta den med implantat?
Katarina Sondell svarar:
Min uppfattning är att den egna tanden på sätt och vis har förlorat sitt värde för både professionen och patienten. Det beror på flera saker: utvecklingen inom vetenskapen, bland annat de extremt goda behandlingsresultat som uppnåtts just för implantatbehandling, patientens starka ställning som jämlik medaktör vid behandlingsbeslut, och hur tandvårdsstödet är utformat. Det senare innebär exempelvis att det kan vara mer kostnadseffektivt att extrahera den sista tanden i en käke och göra en implantatstödd helbro. Det kan dessutom vara mer förutsägbart hur stor nytta patienten kan förvänta sig att ha av implantaten på lång sikt.
Går man tillbaka till 1920–30-talen kunde det räcka med att patienten hade blödande tandkött och utbredd karies för att tandläkaren skulle extrahera samtliga tänder och patienten få en helprotes. För patienten kanske den var mer estetiskt tilltalande än de egna tänderna och därför av större värde. För tandläkarprofessionen var kanske denna behandling den enda rimliga i en tid och i ett sammanhang med små resurser och annan kunskapsbas. Varken patienter eller tandläkare värderade den egna tanden så högt att den ansågs värd att satsa på vid denna tidpunkt. Ju mer kunskapen om karies och parodontal sjukdom ökade desto större blev möjligheterna för behandling och därmed att kunna behålla de egna tänderna så länge som möjligt. Den egna tandens värde ökade.
I takt med att det sedan blev möjligt att ge helt tandlösa fasta tänder, och senare även ersätta enskilda tänder med implantat med gott resultat, förändrades gradvis synen på den egna tandens värde både hos patienterna och hos professionen. Den »sista« tandens värde i detta sammanhang förlorar på detta sätt sin betydelse.
Har då de egna tänderna ett värde för patienterna i dag?
Patienten har en starkare ställning i vården än tidigare och har därför också större möjlighet att påverka beslut om behandling än tidigare. Ekonomi, utseende, tidsåtgång, skötsel och hållbarhet är faktorer som är betydelsefulla för en patient – men inte alltid av betydelse i samma ordning för tandläkaren när den egna tanden ska värderas. Patienten och professionen påverkar naturligtvis också varandra i sin inställning och syn på den egna tandens värde.
Men pendeln börjar svänga tillbaka igen. Den egna tandens värde tycks öka. Vi ser sjukdom runt implantat, vi förstår att materialen inte håller för evigt, med mera. Behandlingens förutsägbarhet är inte längre så tvärsäker. Dessutom börjar vi med ny kunskap att förstå att den egna tanden kanske är mycket mer betydelsefull för patientens välbefinnande och ett långt liv än vi tidigare anat. Den egna tanden tycks här vara oslagbar.
Hur ska man då agera när patienten vill att i huvudsak friska tänder ska extraheras?
Naturligtvis har patientens uppfattning och önskan stor betydelse vid val av behandling, men valet måste alltid i grunden utgå från det aktuella kunskapsläget. Här handlar det om att vara tydlig i informationen till patienten och att noggrant lyssna till vad han eller hon säger för att man ska nå fram till ett samförstånd. Kanske tanden går att rädda eller åtminstone hålla några år till. Det kanske är en bra lösning att försöka behålla den. Varje patient och varje situation är unik och ska bedömas utifrån detta. Det viktiga är att jag som tandläkare tydliggör vad jag anser vara betydelsefullt i min bedömning av tänders värde och sedan förmedlar detta till min patient
