När mobbning förekommer i skolan lägger man ofta ansvaret på ledningen, lärarna och ibland föräldrarna. Det görs anmälningar och skolan åläggs att vidta åtgärder, men mobbarens roll talas det sällan om i det offentliga annat än i ett konstaterande att det ofta går sämre för mobbare i framtiden, som om det vore en tröst för offren.
Vuxna som ser tillbaka på sin skoltid uttrycker ibland förvåning när de förstått att någon var mobbad och utstött. När offren senare i livet konfronterar mobbarna kan dessa ibland vara helt oförstående.
I filmen ”Återträffen”, som är regisserad av Anna Odell och till stor del är självbiografisk, får man en insyn i hur den mobbade har uppfattat sin egen situation och hur hon uppfattar att mobbarna och de övriga i klassen upplevt den. Alla har olika syn på saken och tydligen uppfattades Anna, den mobbade, som jobbig och tyst av de andra i klassen. Och ingen, förutom hon själv, uppfattade det som om att hon varit mobbad.
Men hur ser det ut på arbetsplatser? Där finns det ingen lärare att vända sig till och föräldrarna kan knappast åläggas samma ansvar. Det finns inte heller några förmildrande omständigheter som har med ungdomligt oförstånd hos omyndiga att göra.
Vad kan man lära sig av ”Återträffen”? Förmodligen att det är precis likadant i vuxenlivet, att det ofta är först i efterhand som man förstår att någon varit mobbad, utstött och i behov av särskilt stöd.
En av tio uppger enligt siffror från Arbetsmiljöverket att de någon gång utsatts för mobbning på arbetsplatsen. Mobbning kan se ut på olika sätt, men gemensamt är att offret under en längre tid känt sig utesluten och illa behandlad.
Signaler man ska vara särskilt uppmärksam på, där risken är stor att mobbning förekommer, är exempelvis hög sjukfrånvaro, samarbetssvårigheter och hög personalomsättning. Man bör även vara särskilt uppmärksam då hög arbetsbelastning råder, vid omorganisationer, konflikter och vid tillfällen då arbetsfördelning är otydlig.
När man misstänker mobbning, eller om någon känner sig utsatt, är det arbetsgivaren som har huvudansvaret för att förebygga och hantera situationen. Vid behov kan även skyddsombudet eller fackförbundet kontaktas som ett stöd, men det är arbetsgivaren som är skyldig att hantera det uppkomna läget.
Lagen är väldigt tydlig med att mobbning eller kränkande särbehandling är helt oacceptabelt. Det kan dock finnas gråzoner där det kan vara svårt att avgöra vad som är mobbning och inte. En del personer kan av olika skäl vara extra känsliga för kommentarer medan andra har svårt för att veta var gränsen går för vad som är socialt accepterat beteende på en arbetsplats.
Oavsett vem som har det formella ansvaret och vilken kultur som råder på arbetsplatsen är det dock allas ansvar att ta hand om sina arbetskamrater, observera och reagera om någon baktalas och undvika att bli en del i ett drev mot någon. Var vänlig och uppträd inkluderande mot någon som du tror behöver det.
Mer information om mobbning finns på Arbetsmiljöverkets hemsida.
Erik Kollinius
för Sveriges Tandläkarförbunds etikkommitté
Annons
Annons