Ej uppspikad, men väl upphängd. Kristina Johanssons avhandling, ”Adverse effects during treatment in adolescents with crowded and displaced teeth”, finns på plats på Östersunds sjukhus medicinska bibliotek.
Foto: Fredrik Mårtensson
Kristina Johansson tar emot i arbetsrummet vid specialisttandvården på Östersunds sjukhus.
– För mig har det absolut varit en styrka att börja som doktorand lite senare i karriären. Visst – disputerar man som ung så får man nyttja sin kompetens längre. Men jag har kunnat dra fördel av min kliniska erfarenhet och det underlättar för att sätta saker i perspektiv.
Det har nu gått en vecka sedan disputationen i Malmö.
– Jag var i ledig i två dagar, men nu är det full fart och ingen tid egentligen att känna det där som jag blivit varnad för: att man kan bli halvdeppig när tiden som doktorand är över, säger Kristina med ett leende.
– Förutom arbetet som kliniker har jag varit huvudansvarig handledare för två ST-tandläkare. Nu kan jag även som vetenskapligt meriterad ansvara för teoretisk handledning där jag hjälper Umeå med en större grupp ST-tandläkare från de fyra nordligaste regionerna.
Hon har rötterna i Skåne, men läste till tandläkare i Umeå och blev kvar i norr efter examen 1994.
”Man behöver vara envis och se mål på längre sikt.”
- Börja i mindre skala för att se om forskning passar. Är man inte road så är risken att man kanske lyckas disputera men sedan är väldigt trött på forskning och det blir inget mer.
- Avgränsa forskningstiden. Gör klart för kollegor att vissa dagar är vikta för forskning och att det kräver lugn och ro i arbetet.
- Försäkra dig om stöd från cheferna. Bra stöttning inom organisationen är viktig och en hjälp kan vara att forskningshuvudmannen avtalar med forskarens arbetsgivare om formerna för forskningen.
Vägen in mot forskning beskriver hon som flera små steg, vilket hon tror har varit nyttigt.
– Direkt efter examen fick jag och två kurskompisar medverka i ett Sidaprojekt där vi undersökte barns tandhälsa på Seychellerna, som underlag för att dimensionera upp tandvården. Då skrev man en rapport och märkte att det var både roligt och intressant.
– År 2012 arbetade jag sedan med ett projekt om självligerande brackets som sedan också blev ämnet för min avhandling. Då var det väldigt nytt och den artikel som jag och en kollega skrev blev väldigt väl mottagen och citerad, berättar Kristina.
Hon har även varit bihandledare för ett mindre forskningsprojekt vid Malmö universitet.
– Det gjorde att jag lärde känna medarbetare där. Första frågan om att doktorera kom 2013 och två år senare kändes tiden mogen att börja.
Kristina har forskat på halvtid men starten var aningen trög.
– Jag har till största delen suttit på min vanliga arbetsplats och forskat. I början märktes en ovana att man var där vissa dagar som forskare men ändå fick frågor från kollegor om patienter. Det är nog en vanesak och där tog det en tid innan jag kom in i zonen för forskning ordentligt.
Ålder: 54 år.
Yrke: Övertandläkare, specialist i ortodonti vid folktandvården inom Region Jämtland-Härjedalen.
Karriär: Tandläkarexamen (Umeå) 1994, allmäntandläkare med tjänster i Jämtland och Norge fram till 2002, specialistexamen i ortodonti 2005, doktorsexamen 2024.
Kristina Johansson pekar främst på en del praktiska saker som hon upplevt har varit nackdelar med att bedriva forskning i en region med svag akademisk tradition.
– Det kan vara sånt som att fixa datorer, komma åt dokument, ordna med statistikprogram. Plus resorna, förstås. Men där fick jag igenom att till en början ha flerpartsmöten över telefon för att begränsa resorna till Malmö. Sedan kom ju pandemin med utveckling av nya, digitala mötesformer.
Hon hade också fördelen av att vara en del av den nationella forskarskolan i odontologi med allmänna forskarkurser som etik och forskningsmetodik som bra grund.
Vad har varit viktigt för att lyckas med forskningen?
– Jag tror att man behöver vara envis och se mål på längre sikt. Ibland kräver forskningen att man behöver beta sig igenom saker som inte är jättestimulerande. Så nyfikenhet och tålamod är bra.
Kristina Johanssons forskning har varit en del av multicenterprojektet Crowdit för att fylla kunskapsluckor kring behandling med fast tandställning.
Hon har jämfört två modeller av tandställningar genom röntgenundersökningar och patientenkäter.
Avhandlingen visar att den modell där metallbågen fästs i en lucka ger mindre smärta än en konventionell modell med gummiband.
Med den första modellen av tandställning behövde 54 procent av patienterna smärtstillande medel under den mest smärtsamma dagen, jämfört med 72 procent av patienterna som fick den konventionella modellen av tandställning.
– Det gäller de första dagarna med en ny tandställning – därefter är skillnaderna små. Jag har även undersökt rotavkortning som bieffekt av behandlingen och där var det väldigt små skillnader.
Kristina Johansson hoppas att hennes forskning kan bidra till en diskussion om nödvändigheten med återkommande röntgenundersökningar när risken för allvarlig rotavkortning är så låg.
– Forskningen ger också grund för att informera patienterna om förväntad smärta under behandling samt att man bättre kan ställa värdet av patientnytta mot kostnader vid val av tandställning.
Hur kommer du arbeta framöver?
– Det blir en mix av patienter, teoretisk handledning av ST-tandläkare och att fortsätta det uppdrag som ST-studierektor som jag haft i flera år. Men jag hoppas på mer forskning också, jag har sökt en postdoktjänst inom regionen och fortsätter gärna med Crowdit som bihandledare för en doktorand i Malmö.
