Annons
Annons
Tandläkaren som överlevde nazismen
Det pass som Jenny Cohen (då Philipps) använde för att emigrera till Holland 1933 blev kvar i Sverige när hon återvände till Tyskland efter kriget.
Foto: Riksarkivet Arninge
Tandläkaren Jenny Cohen flydde från ett Tyskland styrt av nazister, arbetade vid den nyöppnade folktandvårdskliniken i hälsingska Färila, och återvände sedan för att bygga upp den östtyska barn- och ungdomstandvården efter andra världskrigets slut.
På morgonen den 25 november 1937 anlände passagerarfärjan från Åbo till ett blåsigt och kallt Stockholm. Ombord fanns tandläkaren Jenny Cohen, hennes make Albert och deras sju månader gamla son. Deras resa hade börjat med tåg från Moskva till Leningrad, över Karelska näset och vidare till Åbo. En färd som hade tagit tre dagar.
Nu, efter en gungig överfart på Östersjön, började de andas ut. Men ännu återstod passkontrollen och att möta de representanter från Mosaiska församlingen som skulle hjälpa dem med tak över huvudet och ansökan om uppehållstillstånd som flyktingar. Att äntligen vara i Stockholm efter den turbulenta tiden i Moskva var en stor lättnad, men mitt i den fanns också en oro för framtiden och vad som skulle komma.
Jenny 1929 tillsammans med sin mor Johanna Philipps, som mördades 1943 i förintelselägret Sobibór. Bildkälla: Münster Tube
Jenny Cohen, född Philipps, var det yngsta barnet i en judisk familj med fyra syskon. Hon föddes 1905 i Wolbeck, en liten ort nära Münster i Tyskland, och drömde som ung om att studera kemi eller att bli tandläkare. Hennes lärare avrådde henne från att studera kemi på grund av antisemitismen som växte i landet, och varnade för att det skulle bli problematiskt för en judisk kvinna inom den kemiska industrin. Tandläkaryrket, däremot, ansågs mer självständigt och mindre utsatt.
Hon läste till tandläkare vid universiteten i Münster och Würzburg och tog sin examen 1929. Året efter promoverades hon och fick sedan anställning som assistentandläkare på olika kliniker, men upplevde en tilltagande antisemitism från sina chefer. Sommaren 1932 bestämde hon sig för att öppna egen praktik i staden Herbern i Westfalen.
Bland befolkningen blev den nya tandläkaren populär, men efter nazisternas maktövertagande i januari 1933 försämrades situationen. Judiska tandläkare fick nu enbart behandla judiska patienter. En nazistisk kollega startade en kampanj med mordhot mot henne, och utanför hennes praktik samlade han slagskämpar från det nazistiska SA som skrämde bort patienterna. Jenny Cohen tvingades stänga sin praktik och insåg att framtiden för henne i Tyskland var hopplös.
Tandläkarannons i Jüdisches Nachrichtenblatt 10 mars 1939: ”Tillåten att behandla judiska tandpatienter.” Judiska tandläkare i Nazityskland fick endast behandla judiska patienter. De var också tvungna att lägga till mellannamnet Israel för manliga tandläkare och Sara för kvinnliga.
Sommaren 1933 emigrerade hon till Holland, där hon träffade sin blivande make, Albert Cohen. Han hade tvingats lämna Berlin och avbryta sina ingenjörsstudier vid den tekniska högskolan. Jenny Cohen fick inte arbetstillstånd som tandläkare i Holland, utan fick försörja sig som städerska och hembiträde hos olika familjer. Paret hade haft förhoppningar om att kunna arbeta inom sina yrken men då detta inte var möjligt såg de sig om efter andra utvägar. Genom den judiska organisationen OSE lyckades de få arbetstillstånd som tandläkare respektive ingenjör i Moskva.
I mars 1936 påbörjade paret Cohen sin resa mot Moskva. Som tyska politiska och judiska flyktingar fick de välja en lång omväg runt Tyskland och anlände till Sovjetunionen via Polen. I Moskva fick Jenny Cohen arbete på en större tandvårdsklinik och upplevde tiden där som en av de bästa under sin yrkesverksamhet. Hon ”arbetade med många engagerade kollegor och uppskattade det goda samarbetet”. ”Polikliniken var mitt andra hem”, som hon uttryckte det i sin självbiografi.
Med start 1936 pågick dock omfattande politiska utrensningar i Stalins Sovjetunionen. Många människor ställdes inför rätta med fabricerade anklagelser, avrättades, dömdes till långa fängelsestraff eller transporterades till Gulag-lägren. Politiska flyktingar, inte minst från Tyskland, betraktades med misstänksamhet och drabbades i flera fall av samma öde. Familjen Cohen blev utvisad till Tyskland och fick i november 1937 påbörja resan dit, med ett uppehåll i Stockholm.
Tandläkare-Förbundets styrelse var en viktig remissinstans och man var helt emot att judiska tandläkare skulle få arbeta i Sverige.
I Stockholm ansökte och beviljades de uppehålls- och arbetstillstånd som flyktingar. Kort därefter förlorade de sina tyska medborgarskap och blev statslösa. Jenny Cohen ansökte hos Medicinalstyrelsen om att få arbeta som tandläkare men fick avslag. Tandläkare-Förbundets styrelse var en viktig remissinstans och man var helt emot att judiska tandläkare eller tandtekniker skulle få arbeta i Sverige. Då återstod att återigen börja arbeta som städerska eller hembiträde.
Jenny Cohen gjorde upprepade försök att återuppta sitt yrke som tandläkare och under 1942 lyckades hon äntligen. 1939 hade folktandvården börjat organiseras i landet och till flera orter, inte minst i norra Sverige, var det svårt att få tandläkare. Hon lyckades därför att få anställning vid kliniken i Färila i Hälsingland, och flyttade dit med sina nu två barn. Maken Albert hade ingen möjlighet till arbete i Färila utan stannade kvar i Stockholm.
Den första bostaden blev i Apotekshuset där även folktandvårdskliniken var inrymd. Regelbundet reste hon ner till Stockholm för att träffa maken och sina vänner bland de tyska emigranterna.
Apotekshuset med folktandvårdskliniken i Färila.
Foto: Folktandvården Gästrikland
Under 1944 upplevde emigranterna att kriget gick mot sitt slut och de började planera för framtiden. Efter krigsslutet i början av maj 1945 låg en stor del av de tyska städerna i ruiner. Att återvända till Tyskland sågs som en omöjlighet, speciellt för de judiska flyktingarna. Jenny Cohen och maken Albert bestämde sig ändå för att återvända, men till den sovjetiska ockupationszonen.
1946 reste Albert Cohen till Berlin – det var då en kaotisk ruinstad och som ingenjör var han attraktiv för myndigheterna. Jenny kom efter med barnen under 1947. Med sig i bagaget från Färila och folktandvården hade hon erfarenheter från organiseringen av den svenska barn- och ungdomstandvården.
I det ombildade Östtyskland engagerade sig Jenny Cohen i organiseringen av tandvården – ett arbete där hon hade stor nytta av sina erfarenheter från Färila och Sverige. Bildkälla: ZM Online
Hon beskriver entusiastiskt att ”trots en hög kariesfrekvens bland barnen så lyckades man bemästra situationen och uppnå en nästan fullständig sanering av karierade tänder. Under åren i Färila intresserade jag mig intensivt för frågorna om organiserandet av tand- och hälsovården i Sverige. Det var på sätt och vis en förberedelse för mitt kommande arbete i hemlandet.”
Den sovjetiska ockupationszonen ombildades 1949 till Östtyskland. Jenny Cohen engagerade sig omgående i organiseringen av den östtyska tandvården, bland annat med ambulerande kliniker eftersom många byggnader var förstörda av kriget.
Hon beskriver också att det efter krigsslutet var svårt att veta om personer som utgav sig för att vara tandläkare verkligen var utbildade. Det fanns i Tyskland också en yrkesgrupp som kallades dentister, vilket kan liknas vid kliniska tandtekniker. Jenny Cohen lyckades skapa en gemensam utbildning och ett kontrollsystem för legitimation av tandläkare. Hennes viktigaste uppgift kom att bli uppbyggnaden av barn- och ungdomstandvården.
Från 1947 arbetade hon som avdelningschef för barn- och ungdomstandvården på Centralförvaltningen för hälsovårdsfrågor, och från 1949 på DDR:s hälsovårdsministerium.
Jenny Cohen levde i Berlin fram till sin bortgång 1976. I sin självbiografi skriver hon: ”Det var en lycklig omständighet att Sverige blev vårt sista emigrationsland. Hade vi kommit till Finland, Danmark eller Norge hade vi svårligen, eller kanske inte alls, undkommit nazisterna 1940.”
