– Vi började för några år sedan, i en kohort av patienter som fått rotfyllning, att studera hur många av de behandlade tänderna som fanns kvar, berättar Fernando Mota de Almeida, odontologie doktor och verksam vid Tandvårdens kompetenscentrum i Luleå.
– Men de flesta tänder som togs bort hade inte problem med rotfyllningen, utan det berodde på karies eller sprickor i tanden, säger han. Vi ville därför i den här studien undersöka hur vanligt det är att patienter behöver ny behandling av en rotfylld tand på grund av endodontiska problem.
– Och vi ville göra undersökningen på rotfyllningar som utförts i allmäntandvården, inte i specialistvården, fortsätter Malin Brundin, lektor vid Umeå universitet.
Forskarna följde 280 patienter och lika många rotfyllningar under en tioårsperiod efter behandlingen, och noterade ifall rotfyllningen behövt göras om eller tanden behövt extraheras på grund av problem med den. Det visade sig bara vara 22 av tänderna som behövde sådan behandling, och i de flesta fall var det frågan om att rotfyllningen behövde göras om.
– De allra flesta sådana behandlingar skedde under de första två åren, förklarar Fernando Mota de Almeida. Så kanske tandläkare ska hålla lite extra koll på vad som händer med en rotfyllning under de första åren.
– När vi sedan undersökte vilka faktorer som var associerade med risken för att endodontiska problem skulle leda till en ny behandling, hittade vi framför allt sådana som redan tidigare ansetts vara prediktorer för läkning av en rotfyllning, berättar Malin Brundin. Det handlar bland annat om smärta och om patienten sökt många gånger för akuta smärtor.
Risken för problem ökar från det att rotfyllningen gjorts färdig till dess att den permanenta fyllningen kommit på plats.
– Risken för problem ökar också med tiden det tar från det att rotfyllningen gjorts färdig till dess att den permanenta fyllningen kommit på plats. Däremot verkar inte längre tid från det att tanden öppnats inför rotbehandling till att rotfyllningen är klar vara avgörande, så tandläkare behöver inte vara rädda för att dela upp den behandlingen på två besök.
Malin Brundin och Fernando Mota de Almeida konstaterar att det naturligtvis är mycket glädjande att antalet misslyckanden varit så litet, men att det samtidigt påverkar säkerheten i slutsatserna i studien: Med det begränsade antalet fall kan de inte utesluta att de associationer de noterat berott på andra bakomliggande orsaker.
Forskarna lyfter också fram att de inte studerat den biologiska lyckandefrekvensen för rotfyllningarna – att käkbenet kommit tillbaka runt tandroten – utan bara noterat de tillfällen då patienten fått symtom, som tvingat fram ett nytt ingrepp.