De personer som hade åtminstone en naturlig tand i behåll hade bara hälften så stor sannolikhet att drabbas av kognitiva försämringar under studiens gång. Foto: Colourbox
Det är sedan länge känt att det finns en koppling mellan demens och dålig tandhälsa. Det har dock rått oenighet mellan forskare om det finns ett direkt orsakssamband där dålig tandhälsa bidrar till utvecklingen av demens.
En japansk forskare har därför undersökt ett material där nästan 11 000 äldre personers tandstatus och kognitiva förmåga följts under tolv år.
Det visade sig då att de personer som under studien hade åtminstone en naturlig tand i behåll inte bara hade statistiskt signifikant bättre kognitiva funktioner, utan att de också klarade sig bättre under studiens gång, med bara hälften så stor sannolikhet att drabbas av kognitiva försämringar.
Detta, menar forskaren, styrker tanken på ett orsakssamband där dålig tandhälsa bidrar till uppkomsten av demens. Han pekar också på de viktiga folkhälsoimplikationerna av ett sådant orsakssamband: Genom att förebygga och tidigt behandla parodontit förebygger man demens.
Vilken mekanismen för ett sådant orsakssamband kan vara finns det olika teorier om. Tandlöshet ökar risken för dålig näringsstatus, och kanske ger det hjärnan sämre förutsättningar? Kanske inflammationerna vid parodontit påverkar hjärnan? Möjligen kan själva aktiviteten att tugga – som alla andra komplexa fysiska aktiviteter – i sig träna hjärnan, varför tandlöshet kan leda till mindre stimulans av hjärnan. Eller så kan de minskade sociala interaktioner, som tandlöshet ofta för med sig, göra att hjärnan får mindre stimulans och träning.
