Patienter med svår, långvarig smärta i mun, käke och ansikte har rätt till tandvård med öppen hälso- och sjukvårdsavgift om vården är ett led i sjukdomsbehandling under en begränsad tid. Det står i tandvårdsförordningens tredje paragraf.
I ett meddelandeblad från maj 2016 har Socialstyrelsen förtydligat:
”För att tandvården ska kunna ingå måste den vara ett led i en sjukdomsbehandling. Det betyder att antingen ska tandvården utgöra en del av själva sjukdomsbehandlingen, eller så ska orsaken till tandvårdsbehovet vara patientens sjukdomstillstånd.”
Så långt är Per Alstergren, ordförande i Svensk Förening för Bettfysiologi (SFB) ganska nöjd.
Tillämpas olika
Problemet är att tillämpningen av vad smärtpatienterna får till sjukvårdstaxan har under lång tid varierat, både regionalt och mellan olika personer.
Flera landsting har på senare tid gjort åtstramningar, enligt Per Alstergren, som också är professor och ansvarig för orofaciala smärtenheten vid Malmö universitets odontologiska fakultet.
– Det är ett problem i stora delar av landet. Det upptäcktes först i Stockholm, men exempelvis Östergötland och Sörmland går i samma spår, säger han.
Sedan den 15 januari i år gäller nya tillämpningar i Stockholm. De beskrivs i skrivelsen ”Landstingets tandvårdsstöd till vuxna i Stockholms län – Anvisningar”.
Anvisningarna innebär bedömningar som är mycket snävare än dem som rekommenderas i Socialstyrelsens meddelandeblad från 2016, menar Per Alstergren.
Specialistläkare bestämmer
I anvisningarna framgår det att en patient med orofacialt smärtsyndrom kan få en bettfysiologisk utredning och eventuell behandling till samma pris som sjukvård endast om en specialist i öron- näs- och halssjukdomar, en neurolog eller en läkare vid smärtklinik anser att det behövs för att ta reda på om det finns bettfysiologiska orsaker till smärttillståndet.
”Remiss från tandläkare eller allmänläkare berättigar inte till tandvård med öppen hälso- och sjukvårdsavgift”, står det i de nya anvisningarna.
– Det är inte längre patientens besvär som avgör vem som får behandlingen inom hälso- och sjukvårdens avgiftssystem, utan vem som remitterar. Det är en allvarlig inskränkning, säger Per Alstergren.
”Det är inte längre patientens besvär som avgör vem som får behandlingen inom hälso- och sjukvårdens avgiftssystem, utan vem som remitterar.”
Det rimmar illa med både lagen och Socialstyrelsens direktiv, menar han.
– Både hälso- och sjukvårdslagen och tandvårdslagen säger att patientens behov ska styra prioriteringarna i vården.
”Bettfysiologerna vet bäst”
Specialiteten bettfysiologi har utredningsmöjligheter och behandlingar som kan leda till mindre smärta, bättre funktion och högre livskvalitet hos patienter med orofacial smärta.
– Det är självklart vi bettfysiologer som bäst kan avgöra när bettfysiologiska utredningar och behandlingar är till nytta, anser Per Alstergren.
Bedömningstandläkarna gör så gott de kan, menar han.
– Men de måste förhålla sig till de anvisningarna som finns, och anvisningarna verkar nu ha inskränkts ytterligare i vissa landsting.
Det fungerar bra på sina håll, men sämre i exempelvis Stockholm. Nu är han orolig för att Stockholms tolkning kommer att sprida sig till fler landsting.
Ont på flera ställen
En annan begränsning som finns med i Stockholms läns landstings anvisningar är att patienter med orofacial smärta inte kan få utredning eller vård till sjukvårdstaxan om sjukvården anser att smärtan kan hänföras till smärta i en annan del av kroppen. Det är problematiskt eftersom orofacial smärta ofta är en del i en större smärtproblematik.
– Samtidigt är det bara vi i tandvården, och på specialistnivå vi bettfysiologer, som har kompetens att ta hand om kronisk orofacial smärta. Den kompetensen finns inte i sjukvården.
Samverkar ofta med stress
Det blir också nobben om allmän stress, spänning, tandpressning eller tandgnissling anses orsaka smärtan, enligt Stockholms nya anvisningar. Men kronisk smärta i munnen, ansiktet och käkarna samverkar ofta med sådana symtom, inte minst för att smärta är en stor stressfaktor i sig själv.
– Det är otroligt orättvist mot den här gruppen. Om du har ont i nacken är det självklart att landstinget tar hand om dig, men om du har motsvarande smärta i käkar är det inte alls självklart.
”Om du har ont i nacken är det självklart att landstinget tar hand om dig, men om du har motsvarande smärta i käkar är det inte alls självklart.”
All behandling av långvarig smärta i munnen, ansiktet och käkarna borde ske inom hälso- och sjukvårdens ersättningssystem, enligt ”Nationellt uppdrag: smärta”, en kartläggning som Sveriges Kommuner och Landsting publicerade 2016.
Per Alstergren håller med. Regelverket måste ändras, anser han.
Vill ha rättvisare vård
– Tandvårdsförordningen måste skrivas om så att de här patienterna kan utredas och behandlas av bettfysiologer inom hälso- och sjukvårdens avgiftssystem. Det skulle bli rättvisare och ge mer jämlik vård, säger han.
Som det är i dag sker det en snedvridning av resurserna, menar han och ger ett exempel:
– Statistik från Stockholm visar att landstinget satsar mer än tio gånger så mycket pengar på patienter som behöver snarkskenor, främst män, som på smärtpatienter, som främst är kvinnor.
Han tror inte att det skulle vara speciellt dyrt att prioritera smärtpatienterna mer.
2015 satsade Stockholms läns landsting 25 miljoner kronor på snarkskenor till drygt 3 600 personer. Samma år satsades 1,8 miljoner kronor på bettfysiologisk utredning och behandling av runt 300 patienter med svår orofacial smärta.
Läs mer i artikeln ”Olika åsikter om lagens tolkning”.
Janet Suslick
