De drog västerut

Bergen är en stad som gör intryck på besökaren. Den fantastiska naturen med fjälltoppar och djupa havsvikar finns hela tiden i blickfånget. I hamnen påminner världsarvet Bryggen om den stolta historien som Hansastad. Samtidigt känns Bergen som en ung stad, full med studenter och framtidstro.
Institutt för klinisk odontologi, IKO, ligger i ett modernt hus ritat av en arkitekt som tycks avsky räta vinklar. Här arbetar åtta väl meriterade forskare som har lämnat Sverige för att få en bättre arbetssituation och större möjligheter att forska. Några är besvikna på en toppstyrd och överbyråkratiserad forskarvardag hemma i Sverige, andra är här för att det öppnar möjligheter inom just deras speciella forskningsområde.

God miljö för forskning och utbildning

När Tandläkartidningen besökte IKO möttes vi av ljusa lokaler, avslappnad stämning och forskare som var fulla av lovord. I intervjuer med tre av forskarna återkommer beskrivningar som mindre stress, stor akademisk frihet och gott samarbetsklimat mellan forskare inom olika discipliner. Två av dem arbetar deltid på Haukelands universitetssjukhus strax bredvid, och samarbetet mellan odontologin och sjukvården är enkelt och okomplicerat. Alla hyllar den välordnade utbildningen där studenterna får mycket klinisk erfarenhet.
Glädjen tycks vara ömsesidig. På IKO är man mycket nöjd med att ha rekryterat så många kompetenta forskare från Sverige.
– Vi kan inte konkurrera med löner så vi måste erbjuda något annat, och det är en god miljö för forskning och utbildning, säger Trond Inge Berge, sektionsledare för käkkirurgi.

”Jag har större frihet här”

För fem år sedan kände sig Annika Rosén trött och frustrerad. I sitt arbete i den multidisciplinära smärtgruppen på Karolinska universitetssjukhuset hade hon sett att patienter med smärta från käkleden ofta hamnade mellan två stolar, odontologin och medicinen. För att ge den patientgruppen bättre vård hade hon och hennes kollegor länge kämpat för att den multidisciplinära gruppen skulle få en större plattform för patienter med orofacial smärta. Men trots ihärdigt arbete och uppvaktning hos politiker hade de inte haft någon framgång.
Samtidigt hade hon varit verksamhetschef på käkkirurgen på KI och lett en uppslitande omorganisation som tagit mycket kraft.
– Jag kände att jag hade kommit alldeles för långt från forskning och kliniskt arbete och ville förändra min arbetssituation, säger Annika Rosén.
Då utlystes det en professur i käkkirurgi vid Institutt för klinisk odontologi, IKO, i Bergen som var som klippt och skuren för henne. På Haukelands universitetssykehus ville man bygga upp just den typ av smärtgrupp som hon hade velat starta i Sverige. Hon fick professuren och började arbeta på IKO och på sjukhuset i september 2012.
– I Norge finns det en stark patientförening för människor med käksmärta (TMD), och många av dem hade åkt till USA och England och gjort tveksamma operationer för hundratusentals kronor. Det var när de krävde ersättning för operationerna som politikerna vaknade, berättar hon.

Oro-facial smärta

Käkkirurgen på sjukhuset fick i uppdrag av Helsedirektoratet att starta ett projekt med ett multidisciplinärt team tillsammans med den befintliga smärtkliniken på sjukhuset. Projektet har nu varat i fyra år och fått goda omdömen både internt och externt. I januari i år övergick projektet till att bli ett nationellt behandlingscenter för oro-facial smärta.
Samtidigt fick hon en betydligt bättre arbetssituation. Hon forskar, undervisar och arbetar kliniskt två dagar i veckan på Haukelands universitetssjukhus.
– Jag står på tre ben och har dessutom ett antal externa uppdrag. Men jag är inte verksamhetschef, då ska man stå på fyra ben och det tycker jag är ett för mycket.

Större akademisk frihet

Annika Rosén hyllar arbetsklimatet på IKO.
– Jag har större akademisk frihet här. På KI kunde man drunkna i administration och få alldeles för lite forskningstid. Men här månar man om forskarna på ett helt annat sätt, säger hon.
– Mina norska kollegor klagar ibland över att forskningen är toppstyrd. Men jag svarar att det bara är en västanfläkt jämfört med hur det är i Sverige.
Det mentala och geografiska avståndet mellan IKO och Haukelands universitetssjukhus är litet.
– Det är lätt att det blir konkurrens mellan klinik och forskning, men här har man organiserat det så att det inte blir ”vi och dom”.

Sjöfartsstad

Även undervisningen får högt betyg av Annika Rosén. Den är välorganiserad och håller hög kvalitet. Eftersom det bara är 40–50 studenter per årskurs så får de omfattande klinisk undervisning och möjlighet att operera mycket.
Hon jobbar mycket i veckorna och åker ofta tillbaka till Stockholm på helgerna. Men hon hinner tillbringa en hel del fritid i Bergen ändå. Det är en stad som är lätt att komma in i.
– Bergen är en gammal sjöfartsstad som alltid varit vänd ut mot världen. Det gör att de är öppna för människor som kommer från olika håll. Och maten är fantastisk, jag äter nästan bara mat från havet numera, säger Annika Rosén.

”Det finns en nybyggaranda här”

Genom fönstret i Bodil Lunds arbetsrum kan man se Ulriken, ett brant fjäll som reser sig ur Bergens bebyggelse bara någon kilometer bort. Där vandrar spänstiga norrmän raskt upp till toppen och ner igen, en motionsform som passar Bodil Lund utmärkt.
– Jag tränar mycket och gillar att springa. Jag har förbättrat min kondition sedan jag kom hit, här springer man ju antingen uppför eller nerför, berättar hon.
Bodil Lund är käkkirurg med inriktning på käkledskirurgi och hade 20 år på KI bakom sig när hon flyttade till Bergen för ett drygt halvår sedan. Det hade varit turbulent inom käkkirurgin i Stockholm en längre tid och hon kände sig förändringstrött. När det dök upp en professur inom hennes forskningsfält i Bergen, och de dessutom höll på att bygga upp ett nationellt behandlingscentrum för patienter med smärttillstånd i käkleden, så kände hon att det var dags. Hon fick professuren och dessutom en klinisk tjänst som käkkirurg på Haukelands universitetssykehus.
– Jag ville utveckla mig kliniskt och vetenskapligt. Och jag kände att jag kunde få använda min kompetens i behandlingscentret, berättar hon.
Efter ett halvår på Institutt för klinisk odontologi, IKO, är hon full av lovord.
– Det finns en nybyggaranda här. Det är inte så mycket som sitter i väggarna, här finns ingen som säger ”men lilla vän så här har vi gjort i 20 år”.
– Jag känner ett stort stöd uppifrån, och en stor frihet. Uppstår det ett problem så går man till ledningen, diskuterar det och löser det tillsammans.

Kroppens superheltear

Bodil pekar på något som hon tycker är en stor kvalitet: IKO är inte en isolerad ö, menar hon, utan samspelar på ett självklart sätt med sjukvården, fylkestandvården (folktandvården) och det omgivande samhället. Ett exempel på det sistnämnda är den framgångsrika stamcellsforskning som Kamal Mustafa, även han från KI, bedriver i Bergen. Han och en av hans doktorander är huvudpersoner i en nyutgiven barnbok ”Stamceller – kroppens superheltear”.
– Forskningen behöver bli bättre på att vända sig till samhället, och här i Bergen verkar det vara lätt. Staden är inte så stor, här är det nära mellan olika fakulteter och olika verksamheter, säger Bodil Lund.
Nu arbetar hon två dagar i veckan på käkkirurgen på Haukelands universitetssykehus. Det är ett sjukhus med stort upptagningsområde och med alla medicinska specialiteter representerade. I Norge är den sjukhusbundna käkkirurgin starkt centraliserad, vilket gör att patientvolymerna blir stora. Till behandlingscentret flygs det in patienter från hela landet.

Klockan 16 går man hem

– Till skillnad från andra ställen är käkkirurgin helt integrerad i sjukvården och vi käkkirurger har fullt medicinskt ansvar för våra patienter.
En dag i veckan är avsatt för forskning och en för arbete på käkkirurgen på IKO.
– Utbildningen är väldigt välordnad. Det är färre studenter än på KI och det gör att det är kortare avstånd mellan lärare och student. Det blir ett bättre mentorskap, fortsätter Bodil Lund.
Hon har snabbt fått vänja sig vid att jobba på det norska sättet. Man börjar klockan åtta och jobbar intensivt, lunchen är ibland bara ett par smörgåsar vid datorn. Det finns heller inte någon fikakultur. Men klockan 16 stänger man av datorn och går hem.

Ett äventyr mitt i livet

Varje fredag åker hon till Stockholm och handleder doktorander som hon har kvar på KI. Hennes man bor kvar i villan i Bromma, och det gör även barnen som bor hemma medan de studerar.
– Jag pendlar varje vecka, och det fungerar för mig och familjen. Det var ett familjebeslut att jag skulle ta jobbet här, om vi inte hade varit eniga hade jag inte tagit det.
– Det här är ett äventyr mitt i livet, och jag känner mig priviligierad som har fått den möjligheten, säger Bodil Lund.

”Jag har fått mycket stöd i arbetet”

När Xieqi Shi och hennes man började prata om att flytta till Bergen hade hon många år på Karolinska institutet, KI, bakom sig. Hon hade gått från att vara doktorand 1996 till att bli docent, övertandläkare och ämnesföreträdare inom odontologisk radiologi.
– Jag hade byggt upp en forskargrupp inom mitt område och hade finansiering för min forskning. Jag var nöjd med hur jag hade det på KI, säger hon.
Men hennes man som var smärtforskare på KI hade fått allt svårare att hitta forskningsanslag. På universitetet i Bergen fanns bättre möjligheter för honom och de började prata om att flytta dit. När det utlystes en professur i odontologisk radiologi på IKO i Bergen öppnade sig en möjlighet. Xieqi sökte professuren, och fick den. Efter en tids pendlande flyttade de till Bergen 2016.
– Det var inte något självklart beslut, det var viktigt att vår tonårsdotter skulle trivas här. Men efter några månader kom hon hem från skolan och sade att hon gillade Bergen och gärna vill bo här. Då bestämde vi oss, berättar hon.
Arbetet på Institutt för klinisk odontologi, IOK, var på flera sätt annorlunda än livet på KI. I Sverige är odontologisk radiologi en specialitet sedan 1982, men i Norge har den bara funnits i tio år och är fortfarande i ett uppbyggnadsskede.

Studierektor

– Jag fick backa flera steg, och det var en utmaning. Nu har jag startat forskning och har tre doktorander, och vi har även en specialistutbildning med tre ST-tandläkare just nu. Jag har fått mycket stöd i arbetet och känner att det går framåt, berättar Xieqi Shi.
Hon tycker att arbetsmiljön på IKO är mindre stressande än på KI. Men hon arbetar ändå väldigt mycket. Hon forskar, handleder doktorander, arbetar kliniskt, ansvarar för ST-utbildning och är sektionschef.
– Nu har jag dessutom tackat ja till att vara studierektor. Jag är van vid att arbeta mycket och har nog lite svårt att säga nej, säger Xieqi Shi

Ytterligare ett nytt språk

Hennes väg från tandläkarutbildning i Kina till en professur i Bergen har varit lång och krävt mycket arbete. I Kina lärde hon sig engelska men när hon kom till Sverige insåg hon att hon måste lära sig svenska. Hon disputerade, skaffade svensk tandläkarlegitimation och gjorde specialistutbildning, allt på ett språk som tog tid för henne att erövra.
– Nu jobbar jag med att lära mig ytterligare ett språk. Jag försöker läsa norska texter varje kväll för att komma in i språket.
När hon får frågan om hon trivs med att bo på Norges västkust drar hon på svaret.
– Människor är väldigt vänliga och när det är bra väder så är det otroligt vackert här. Men jag tycker att det är jobbigt att det regnar så mycket.
Förra sommaren hade jag semester i juli, och då regnade det 28 dagar i rad. Då undrade jag varför vi hade flyttat hit, säger Xiegi Shi.