Redan 2012 uppmärksammade Tandläkartidningen att det fanns 45 professorer på de fyra odontologiska lärosätena, och att antalet hade minskat sedan 2003. I dag är antalet professorer ännu lägre, en sammanräkning visar att det nu bara finns 35 professorer inom odontologi i Sverige. På många lärosäten saknas professorer inom klassiska odontologiska ämnen som kariologi och endodonti.
Företrädare för de fyra lärosätena ger en ganska samstämmig bild av läget: Det finns alldeles för få personer som vill och orkar arbeta sig fram till en professur. Kraven är höga: Man ska ha genomgått forskarutbildning, haft en hög och god produktion av vetenskapliga arbeten, ha skaffat sig externa forskningsmedel och handlett minst två doktorander. Vidare ska man ha specialistutbildning eller åtminstone hög ämneskompetens, och dessutom pedagogisk kompetens.
Kamp om anslag
Svårigheter att få forskningspengar gör vägen lång och svår, och för den som fått en professur fortsätter den ständiga kampen om anslag. Många lämnar akademin och väljer en tjänst som specialisttandläkare i stället.
På Karolinska Institutet har man åtta fasta professorer inom odontologi, och tre gästprofessorer som arbetar 20–30 procent. Det saknas professorer i grundläggande odontologiska ämnen, som till exempel kariologi. När man nyligen fick extra medel och kunde anställa två professorer så blev det i helt andra ämnen, inflammationsforskning och klinisk oral infektionsbiologi.
– Det finns inte ämnesprofessorer längre. När man tillsätter en professor så måste man vara strategisk och välja ett ämne där det går att dra in externa forskningsmedel och där vi har en miljö där de kan blomma ut, säger Mats Trulsson, prefekt på institutionen för odontologi på KI.
”Vi måste fokusera, vi kan inte vara bäst på allt.”
På KI tillsätts professorer av ett rekryteringsutskott som ställer mycket höga krav. En professor på KI ska vara nationellt ledande och internationellt erkänd som forskare. Olika ämnesområden vägs mot varandra och i valet mellan att inrätta en professur i ett odontologiskt ämne eller ett medicinskt kommer odontologin ofta till korta.
– I de små odontologiska ämnena är det jättesvårt att hitta personer med tillräcklig kompetens. Det gör att vi måste fokusera, vi kan inte vara bäst på allt, säger Mats Trulsson.
På KI försöker man ha en lektor i varje ämne för att upprätthålla kvaliteten i undervisningen. Samtidigt är det viktigt att samarbeta med andra lärosäten.
– Med ett gott samarbete mellan lärosätena kan vi upprätthålla en bra nivå på odontologisk undervisning och forskning i Sverige, säger Mats Trulsson.
Docenter i endodonti och oral medicin
På Sahlgrenska akademin i Göteborg finns tio professorer inom odontologi. Man saknar professorer inom bland annat endodonti och oral medicin, men där har man docenter. I ett ämne, bettfysiologi, saknas det både professor och docent.
I jakten på professorer är det inte ekonomin som sätter gränser, utan möjligheten att rekrytera tillräckligt kompetenta personer. Det är ont om tandläkare som är både specialistutbildade och forskarutbildade.
– Lönerna för specialisttandläkare har dragit i väg, och det gör det svårare för oss att konkurrera om de få som är meriterade, säger Annika Ekestubbe, prefekt på institutionen för odontologi.
”Det är naturligtvis positivt om fler docenter kan gå vidare till professor.”
– Så länge vi har professorer eller docenter inom alla ämnesområden så har vi de kompletta utbildnings- och forskningsmiljöer vi behöver för att examinera på avancerad nivå, handleda forskarstuderande och bedriva forskning. Men det är naturligtvis positivt om fler docenter kan gå vidare till professor. Vid Göteborgs universitet har vi fortfarande så kallad befordringsrätt där en docent har rätt att bli prövad för en professur, men det diskuteras nu om rättigheten ska tas bort och i stället bli en möjlighet.
På odontologiska fakulteten på Malmö universitet finns i dag tolv professorer i nio olika ämnen. Till det kommer fem seniorprofessorer och en adjungerad professor. I samtliga ämnen finns docentkompetens. Flera av docenterna beräknas uppfylla kravet för att bli professor inom några år.
– Just nu är vi välförsedda inom alla ämnen inklusive nuvarande kliniska specialiteter i och med att vi har professorer och docenter på plats. Jag bedömer att vi har kompetens för att bedriva såväl utbildning som forskarutbildning och forskning inom alla olika ämnen i alla tre programmen som finns vid vår fakultet, tandläkare, tandhygienist och tandtekniker, säger Gunilla Klingberg, dekan på odontologiska fakulteten.
Generationsskifte
– Men om man tittar på kompetensförsörjningen i ett längre perspektiv så har vi stora utmaningar, fortsätter hon.
Det är ett stort generationsskifte på gång. Inom flera områden finns det i dag väldigt få disputerade tandläkare som skulle kunna arbeta som lärare (förutsatt att de har pedagogisk kompetens). I Sverige som helhet finns det få docenter och majoriteten finns redan vid något lärosäte. Lärosätena konkurrerar med varandra om samma lilla grupp formellt behöriga lärare och forskare.
– Att säkerställa att vi får fler personer som går forskarutbildning och som sedan vill vara kvar på lärosätena borde vara en fråga som engagerar hela tandvården. Formellt behöriga, forskningsmeriterade och pedagogiskt intresserade lärare är en förutsättning för att vi ska kunna utbilda tandvårdspersonal och dessutom ett måste om man ska nå kraven på forskningsanknytning i grundutbildningarna, säger Gunilla Klingberg.
Lektorer i endodonti
I Umeå har man fem fasta professorer varav två ska pensioneras under 2018. Det finns ingen professor i pedodonti, radiologi eller endodonti, men en professor i molekylär parodontologi finns snart på plats.
– Vi klarar oss trots allt hyfsat just nu, vi har docentkompetens i alla ämnen där det inte finns professorer, förutom i endodonti där vi har två lektorer. Men generellt sett så är det klart att vi saknar kompetens. Alla ämnesområden behöver personer med kapacitet att pröva nya vägar och ifrågasätta gamla sanningar, säger Anders Wänman, prefekt på institutionen för odontologi på Umeå universitet.
”Vi har tappat i kunskapsutveckling i Sverige.”
– Det har varit mycket diskussion om den odontologiska forskningens kris men nu behöver vi konkreta insatser, mer pengar och resurser. Vi har tappat i kunskapsutveckling i Sverige.
Han pekar på siffror från Vetenskapsrådet som visar att 2 procent av forskningspengarna som delas ut inom det medicinska området tillfaller odontologin. Men tandvården svarar för 5 procent av vårdkostnaderna i samhället.
– Förhoppningsvis är vi nere i botten och vänder nu. Beslutsfattare i landstinget och på universitetet har börjat inse att om vi ska ha en tandläkarutbildning så måste vi värna om kompetensförsörjningen. Jag hoppas att man ser över formerna för forskningsfinansiering, på regeringsnivå och i Vetenskapsrådet.
