Den som tror att mobil tandvård är ett modernt påfund har fel; företeelsen fanns redan under senare delen av 1800-talet. Fram till 1880 fanns ingen bofast tandläkare norr om Mälaren, förutom några i Gävle. Norr om denna gräns sköttes tandvården av olika kvacksalvare, kanske smeden eller frisören.
[slideshow]
Men driftiga tandläkare, som exempelvis Margareta Dufwa, såg en möjlighet att både ge tandvård och tjäna en extra slant på patienter i Norrland under sommarmånaderna. Hon tog sin tandläkarexamen 1925, ett driftigt och mycket ovanligt yrkesval för en kvinna vid den tiden. I en kull på 30 tandläkarstudenter var möjligtvis ett par kvinnor.
Hon öppnade praktik i Stockholm, men när sommaren kom packade hon sin stora bruna koffert med all nödvändig utrustning, tog tåget och gav sig iväg norrut, lagade tänder, extraherade, gjorde proteser och guldinlägg. Somrarna var lågsäsong i Stockholm, och hon behövde extrainkomster, eftersom hon efter makens död 1925 var tvungen att försörja sig och de fem barnen.
Strapatsrikt värre måste det ha varit att släpa denna koffert, som nu bär minnen från alla resor, från stad till stad, fuktskadad och avflagnad, minnen inristade från ett mobilt tandläkarliv.
En annan Stockholmstandläkare, Gustaf Larsson, har beskrivit sin mobila verksamhet i Norrland i boken
”OSS 1901-1911”, minnesskrift 7 okt 1911 Stockholm, Beckmans Boktr 1911.
Efter en strapatsrik resa som nyutexaminerad 1861 skrev han bland annat: »Fastän den ekonomiska behållningen av resan var ganska tillfredsställande var det sista gången jag idkade resepraktik.«
Man förstår av hans skildring att det var ett tufft liv. Bland annat reste han med sista förbindelsen för året med ångbåten Thule norrut. Den körde fast i isen på väg till Härnösand, sedan följde många färder söderut på dåliga, isiga vägar med häst och vagn mellan Norrlands kuststäder, med sin koffert och en kautschukkokare av gjutjärn, bordshög och tung, förpackad i en trälår.
Hur gick det då för Margareta Dufwa? Jo, mellan Norrlandsresorna – ända längst upp i norr – drev hon sin praktik i Stockholm, hann föda fem barn. Samma år som det sista barnet föddes dog hennes man, kammarrådet Alfred Wilhelm Dufwa, som enligt hennes sondotter Gill Dufwa, hade stöttat henne i yrkesvalet. Hon hade visserligen velat bli barnläkare, men kammarrådet tyckte inte att det var så lämpligt att studera i Uppsala, med allt vad det kunde innebära.
Sonen Jacques blev tandläkare och konsthistoriker. Margareta Dufwa flyttade till Hindås utanför Göteborg med familjen och startade praktik där, men återvände efter några år till Stockholm där hon fortsatte att driva praktik, och där också Jacques hade praktik. Där arbetade hon också då och då efter sin pensionering, ända tills hon var över 80 år. Hon avled 1983.
Margareta Dufwa finns inte längre, men tack och lov finns hennes koffert kvar, och av den blev det en liten berättelse om mobil tandvård.
Annons
Annons
