En fredag på vårkanten 2007 besökte Tandläkartidningen folktandvården Verkstan i Arvika i Värmland. Där gav sig Lennart Löwgren i kast med sin sista behandling före pensioneringen och gjorde samtidigt en insats för busstrafiken i Arvika; patienten var nämligen busschaufför och hade olidlig värk; det visade sig vara gangrän, pulpit och karies på tand 17.
Med en grov skopa humor och en lång räcka år av erfarenhet gick behandlingen som smort, och i och med det var busstrafiken räddad. Därmed bevisat att tandläkare inte enbart tjänar folkhälsan utan också den kollektiva trafiken.
När Tandläkartidningen träffade honom hade han 41 års erfarenhet i yrket och hade gjort en lång resa från utbildningen i Umeå och tillbaka till hembygden och Verkstan; efter några år i Värmland som färsk tandläkare vid folktandvården i Glava flyttade han och familjen till Laxå i Närke, där han var klinikchef i tio år. Sedan bar det av över gränsen till Värmland och Karlskoga, där han fortsatte att arbeta som chef. Han trivdes inom folktandvården, berättade han i reportaget: »Då fanns det resurser; numera talas det mest om nedskärningar och besparingar. Det berör mig illa.«
1999 blev han klinikchef på Verkstan i Arvika, men chefjobbet passade honom inte; hans talang fick inte fritt spelrum när han tvangs sitta på möte efter möte. Det var personalmöten, besparingsmöten, planeringsmöten… Han ville ägna sig åt praktisk tandvård. Så fick det bli, och i reportaget berättade han att han inte ångrade det valet: »Att se en nöjd patient, dä ä guld värt.«
Det var också bra för kliniken att han fick återvända till behandlingsstolen eftersom det visade sig att han var en mycket uppskattad mentor, och dessutom omtyckt av patienterna, inte minst de tandvårdsrädda, som han med humor och lite lirkande fick att sitta kvar i stolen till dess han var klar.
En jättebra mentor
Charlotte Bohm, som tog över klinikchefskapet på Verkstan, förklarade i reportaget att »det blir ett arbetsmiljöproblem när han slutar. Jag ska nog försöka locka tillbaka honom när han har tröttnat på pensionärslivet. Han skulle vara en jättebra mentor.«
Men tröttnat på pensionärslivet har han inte; han njuter som bara en värmlänning kan njuta, numera i en stuga på landet i Lima i Dalarna tillsammans med sambon Ulla-Britt.
– Vi bor i paradiset, berättar han på telefon. Vi har skidspår utanför stugknuten och Västerdalälven bara ett kort stycke bort. Där kan vi både fiska och bada om somrarna. Där nere har jag min egen badsten där jag kan sitta och njuta.
Efter pensioneringen fick han erbjudanden om att jobba några dagar vid folktandvården i Arvika och på kliniker i Dalarna, men nappade inte.
– Jag svarade att jag inte hade tid, jag är ju pensionär.
Men lite tid har han ändå, visade det sig; han fick en förfrågan från tandhygienist Ann-Mari Nilsson i Malung om att hoppa in en dag i veckan på hennes privata klinik. Och det kunde han inte motstå.
– Skitkul! Det är trots allt roligt att rota runt lite, säger han och tillägger att han slipper åtskillig administration till förmån för kärnverksamheten.
– Här har vi maximalt korta beslutsvägar, och det är toppen.«
Stilen i skidspåret
Gott att vara pensionär alltså, och gott att rota runt lite, hålla fingrarna och huvudet i trim. Och räcker inte det drar han på sig skidorna. En kilometer bort bor skidlegenden Sixten Jernberg, så det gäller att hålla stilen i spåret om legenden råkar stå på förstukvisten. Lennart har åkt Vasaloppet tio gånger, men i år nöjde han sig vid att stå som funktionär vid den första kontrollen, Smågan, och förse åkarna med diverse drycker. Och hejade på med friska tag, naturligtvis.
När väglaget så tillåter tar han ut mormor Huldas cykel. Nåväl, inte den hon själv använde, men när han skulle köpa motorcykel 1958 protesterade hon, och gav honom i stället 400 kronor till en cykel. Det var ett säkrare sätt att färdas fram på livets kurviga vägar på. Och den har han kvar, moderniserad visserligen, men den rullar villigt både uppför och nerför backarna i Dalarna. Och det är väl inte osannolikt att mormor Hulda sitter på hon också, fast det ser nog bara Lennart själv.
