För personer med parodontit var den senare modellen av oxiderade implantat lika bra för rökare som för icke-rökare över fem års tid. Men den äldre modellen av vanliga svarvade implantat fungerade bättre för icke-rökare och betydligt sämre för rökare. Det är resultatet av en svensk retrospektiv studie av 40 rökare och 40 icke-rökare som alla led av parodontit och hade behandlats och fått implantat vid avdelningen för parodontit vid odontologiska institutionen i Jönköpings landsting från 1986 och framåt.
Ur en databas med över 800 patienter som fått implantat gjordes ett datorgenererat, slumpmässigt urval av 40 rökare och lika många icke-rökare enligt vissa kriterier så att fördelningen mellan implantattyper blev jämn. Den enda oberoende parametern som skiljde sig mellan grupperna var att rökarna var signifikant yngre med en medelålder runt 54 år, medan icke-rökarna i snitt var drygt 61 år gamla. Något som kan förklaras av att rökare generellt har sämre oralhälsa och drabbas av tandlossning tidigare i livet, enligt forskarna.
Totalt förlorades 17 av 252 implantat under den femåriga studietiden, vilket ger en snittöverlevnad för implantaten på 92,9 procent. Rökarna hade generellt ett sämre utfall med 89,6 procents implantatöverlevnad jämfört med 96,9 procent för icke-rökarna. Men skillnaden beror helt på rökarnas sämre resultat med de äldre traditionella implantaten.
Snittöverlevnaden för dessa ligger endast på 84,9 procent, medan de oxiderade implantaten har en överlevnad på 96,2 procent hos rökarna. Jämfört med de båda implantatsorternas överlevnad hos icke-rökarna är skillnaden stor, där de oxiderade implantaten har en överlevnad på 96,1 procent och de äldre svarvade implantaten 96,9 procent.
Forskarnas slutsats är att de oxiderade implantaten är mer lämpade för rökare med parodontit.
Annons
Annons
