”Tandvårdens roll i kris och krig måste bli tydligare”

Vad förväntas en tandläkare göra om landet hamnar i krig? Vilka patienter ska prioriteras, hur ska resurserna fördelas och hur länge kan kliniken hålla öppet om leveranserna upphör?

För Heming Olsen-Bergem är det frågor som behöver besvaras innan krisen är ett faktum. Han är president i Den norske tannlegeforening och chef för fackstaben vid Forsvarets sanitetsinstitutt i Norge. Han anser att den civila tandvårdens roll får för lite utrymme i beredskapsdiskussionen.

– Försvaret behöver prata mer med den civila tandvården. Vi behöver veta vad vi förväntar oss av varandra och hur vi ska hjälpa varandra, säger han.

På odontologiska riksstämman medverkar han i ett samtal om försvar, beredskap och tandvård ur ett nordiskt perspektiv. För den som lyssnar, hoppas han att samtalet ska bidra till större förståelse för både tandvårdens uppgifter och de förberedelser som krävs.

Vid kris och krig, finns behovet av vanlig tandvård kvar, även när samhällets resurser måste användas på andra sätt. Under ett långvarigt krig riskerar dessutom vårdbehoven att växa.

– Allt som är illa blir värre i krig. Det blir fler trauman och tandskador, men också mer våld och övergrepp. När människor äter dåligt och kanske inte har tak över huvudet är munhälsan inte det första de tänker på.

Han tar Ukraina som exempel, och beskriver ett stort uppdämt tandvårdsbehov hos civilbefolkningen. Samtidigt som akuta skador måste tas om hand behöver tandvården kunna behandla infektioner och andra besvär som uppstår eller förvärras när den regelbundna vården uteblir.

Tandläkarnas kompetens kan också vara en resurs för andra delar av vården, exempelvis inom smittskydd och vaccination, menar han. Men planeringen måste samtidigt ta höjd för tandvårdens egna patienter.

– Tandläkarnas arbete i det civila kommer att vara väldigt viktigt under ett långt krig, säger han.

Erfarenheterna från Ukraina visar dessutom på behovet av odontologisk kompetens för att behandla krigsskadade, enligt Heming Olsen-Bergem. Det är vanligt med skador i ansiktet och munnen, men också infektioner i munnen som kräver behandling.

Han menar att dessa besvär och skador motsvarar omkring en tredjedel av de totala skadorna.

Under krig behöver dessutom vården planeras för en situation där också sjukhus och vårdpersonal utsätts för angrepp. Han frågar sig om tandvårdens mer utspridda lokaler och utrustning skulle kunna användas som en resurs för annan vård. Det kräver samarbete.

I Norge pågår arbetet med att tydliggöra ansvarsfördelningen mellan försvaret och den civila tandvården. En utmaning är att säkerställa tillgången till personal där den behövs. Områden med få invånare och begränsad tandläkarbemanning kan samtidigt få stor militär betydelse.

Under en krissituation är det viktigt att ha kännedom om var personalens kompetens gör störst nytta. I Norge arbetar man med att identifiera personer med hälso- och sjukvårdsutbildning inom den militära organisationen.

Fördelningen av befintliga resurser behöver planeras. Heming Olsen-Bergem efterlyser en samlad bild av vilken personal, utrustning och vilka lokaler som finns tillgängliga.

– Någon måste ha överblick över hälso- och sjukvårdens och tandvårdens resurser. Sedan måste man prioritera, och prioriteringarna kan behöva förändras under krigets gång.

I den planeringen måste både offentliga och privata vårdgivare ingå.

– Det behöver ges tydligare besked till privata kliniker om vad som förväntas av dem och hur de ska samverka med det offentliga.

Heming Olsen-Bergem beskriver skillnader mellan Sverige och Norge i hur beslut om tandvården fattas och vilket inflytande myndigheterna har. När det gäller att flytta personal eller omfördela resurser i krig efterlyser han tydliga regler och besked i förväg.

– När ska resurser flyttas, vem ska besluta om det och vad förväntas av de privata vårdgivarna? Det måste vara klarlagt. Ibland kan det vara bättre att flytta patienterna än tandläkarna.

Beroendet av internationella leveranskedjor är en annan sårbarhet som bekymrar honom. Han pekar särskilt på antibiotika och beroendet av produktion i Kina och Indien.

– Det behöver inte vara krig i Norden för att vi ska få problem. Det kan hända något i Kina som påverkar vår tillgång till läkemedel och material.

Även andra läkemedel, skyddsutrustning och fyllningsmaterial behöver finnas med i planeringen. Beredskapen får inte stanna vid frågan om el och vatten, menar han.

– Hur ska vi fortsätta bedriva vård när vi inte har tillgång till det material vi brukar ha tillgång till?

Inom EU arbetar Hera, kommissionens avdelning för beredskap och insatser vid hälsokriser, med att stärka tillgången till medicinska motåtgärder. Norge deltar som observatör, men på grund av att de inte är med i EU, kan de inte vara med i kommissionen. Det gör den norska tillgången till läkemedel och utrustning mer osäker –  när flera länder samtidigt behöver samma produkter.

– Det hjälper inte att vi har pengar på banken om vi inte kan få tag på det vi behöver, konstaterar han.

Han efterlyser mer gemensam planering av lager och försörjning mellan offentlig och privat tandvård. Privata kliniker skulle behöva tänka mer på lagerhållning, samtidigt som den offentliga beredskapsplaneringen måste omfatta de privata vårdgivarnas behov och resurser.

Beredskapen behöver dessutom omfatta fler hot än krig. Heming Olsen-Bergem lyfter antibiotikaresistens och framtida pandemier som frågor där tandvården behöver involveras mer. Han vill se en närmare dialog mellan myndigheter och professionen om erfarenheterna från covid-19 och hur nästa pandemi ska hanteras.

Att Sverige och Norge hanterade pandemin på olika sätt kan dessutom vara en styrka, anser han, om det också sker ett erfarenhetsutbyte och en diskussion om vad länderna kan lära av det inför nästa kris.

– Norden har behov av att förbereda sig och att göra tandvårdens roll begriplig för dem som ska utföra arbetet, gemensamt. Munhälsan är viktig även i kris och krig. Tandläkarna behöver veta vilka förberedelser som krävs och vad som förväntas av dem, säger han.