Det är känt att parodontit ökar risken för depression. Foto: Colourbox
Med neurobiologins snabba utveckling har vi fått alltmer kunskap om hur hjärnan och munhålan påverkar varandra, och hur de samspelar vid olika sjukdomstillstånd. Detta diskuteras i en nyligen publicerad översiktsartikel.
Munhålan befinner sig rent fysiskt nära hjärnan, och har betydligt mer nervförbindelser med hjärnan än andra kroppsdelar. Mikrober från munhålan kan ta sig in i hjärnan och bidra till bland annat stroke, kronisk inflammation, neurodegenerativa sjukdomar och psykiatriska tillstånd.
Det är känt att parodontit ökar risken för depression. Inte bara därför att tandförlust kan trigga skamkänslor och leda till minskad social interaktion, utan också genom att bakterier i tandköttsfickan triggar produktion av cytokiner som kan komma in i hjärnan och stimulera inflammationer som bidrar till depression. Detta i sin tur minskar motivationen för tandhygien, och dessutom påverkas nivåerna av bland annat stresshormoner på ett sätt som kan förstärka inflammationer i munhålan.
Parodontit samspelar också med neurodegenerativa sjukdomar. Lipopolysackarider från munhålans Porphyromonas gingivalis kan ta sig in i hjärnan och där trigga inflammationer som kan bidra till alzheimer. Parodontit kan också stimulera generell inflammation i kroppen, som tros kunna sprida sig till nervsystemet och bidra till utvecklingen av Parkinsons sjukdom. Både alzheimer och Parkinsons sjukdom riskerar i sin tur att försämra förmågan och förutsättningen att sköta munhygienen.
Det är inte så att dålig munhälsa är huvudorsaken till vare sig psykiatriska eller neurodegenerativa sjukdomar, men alla de sjukdomarna är multifaktoriella, och insikten växer att munhålans bidrag inte är försumbart. Viktigt att notera är att påverkan sker i bägge riktningarna, och kan bilda självförstärkande ”onda cirklar”.
