Debattförfattarna Gunnar Henning, Pia Skott och Jessica Friberg vill se tydligare riktlinjer för hur behov inom tandvården ska beskrivas.
Foto: Privat
Åsikterna i denna debattartikel är textförfattarens, inte Tandläkartidningens.
Vill du skriva en debattartikel i Tandläkartidningen?
Vi tar emot debattartiklar inom odontologi, politik och samhälle som är av intresse och relevans för tandläkare och tandvårdsbranschen.
Från den 1 januari 2026 gäller behovs- och solidaritetsprincipen för all tandvård. Samtidigt ska den hålla hög kvalitet och lägga särskild vikt vid förebyggande åtgärder. Dessa formuleringar ska vägleda styrning, ledning och klinisk verksamhet. Men i avsaknad av kompletterande myndighetsföreskrifter och beprövad praxis kan det bli upp till enskilda utövare att uttolka begreppen, vilket ökar risken för ojämlikhet mellan regioner, kliniker, behandlare och patientgrupper.
Inom tandvårdens till stor del patientfinansierade ekonomiska system är det avgörande att klargöra vems behov som styr prioriteringar, särskilt när resurser är begränsade och olika patientgrupper konkurrerar om tillgänglighet för vård. Ett centralt dilemma är om behov ska definieras som manifest sjukdom eller hög risk för framtida sjukdom. Om prevention räknas som god tandvård, då kan störst behov inte enbart avse de redan sjukaste, särskilt inte då ett strikt sjukdomsfokus gör vården reaktiv och mindre resurseffektiv.
I en demografi där fler fullbetandade äldre med komplexa vårdbehov ska behandlas har varken tandvård, hälso- och sjukvård eller äldreomsorg råd att vara efterkloka. Morgondagens behov måste inkluderas och fokus förflyttas från tänder och enstaka besök till hälsosamma beteenden och kritiska övergångsperioder. Folkhälsa handlar om att minska insjuknande, bromsa progression och jämna ut skillnader över livsloppet, vilket gör förebyggande insatser i samverkan med andra vårdprofessioner väsentligt.
Debatten bör dock undvika ett antingen eller mellan sjukdom och prevention. En folkhälso- och livsloppsanpassad tolkning kan samtidigt prioritera akuta tillstånd och förebyggande insatser. En praktisk modell för att beskriva behov bör omfatta:
- Aktuella behov: Smärta, infektion, funktion och livskvalitet.
- Framtida behov: Förväntad försämring baserat på risk, konsekvens och kapacitet, med särskilt fokus på skörhet.
- Kontextuella behov: Genomförbar nytta utifrån vardagsmiljö och stödstrukturer.
Om lagändringen ska bli mer än en välmenande formulering behöver behov tolkas utifrån ett folkhälsoperspektiv där riskbedömning, progression och prevention omsätts i vårdambitionsbedömning, prioritering och vårdplanering. Annars riskerar lagen att tolkas bakåtblickande, med fokus på det som redan gått fel, i stället för framåtblickande – där vår samlade profession kan göra verklig nytta.
Detta dilemma berör tandvården och behöver en fortsatt diskussion i olika sammanhang.
Jessica Friberg, tandhygienist, doktorand
Gunnar Henning, tandläkare, strateg samhällsodontologi
Pia Skott, specialisttandläkare, dr med
