Han ser hot – och möjligheter

Det är väldigt långt från Stockholm till Tromsø så planen var att träffa Ørjan Olsvik på Arlanda. Eller möjligen Kastrup. Det såg lovande ut, flera resor var inplanerade under senvintern men varken resan till Jakarta, Singapore, Stavanger eller Washington erbjöd något lämpligt tillfälle, så det blev till sist en intervju på telefon.

Det ingår mycket resande i Ørjan Olsviks roll som senior advisor i Rapidly Deployable Outbreak Investigation Team (RDOIT). RDOIT är knutet till det norska försvaret och NATO och undersöker och samlar data om mikrobiologiska utbrott och incidenter där inslag av biologisk krigföring, så kallad bioterrorism eller biocrime, inte kan uteslutas. Men det har också handlat om att undersöka och kartlägga eventuella ebola­utbrott och annat.
Ørjan Olsvik är professor i medicinsk mikro­biologi vid arktiska universitetet i Tromsø, där han är verksam med forskning och undervisning. Redan som ung, då han gjorde värnplikten i Norge, kom han i kontakt med försvarets mikro­biologiska laboratorium och biologisk krigföring. Han blev kvar efter värnplikten men ville efter hand ha mer civila uppgifter och kom in på det veterinära området.
Så småningom kom han till Kenya där han tillsammans med studenter arbetade med att ta fram nya molekylära dna-metoder. Det ena ledde till det andra, och ett besök från amerikanska ambassadens personal, som förvånat tog del av studenternas avancerade arbete, blev starten på en vistelse hos Centers for Diseases Control and Prevention (CDC) i Atlanta, USA.

Nya molekylära metoder

– Där blev jag intervjuad av Epidemic Intelligence Service om våra nya molekylära metoder och sedan skickad till Stanford University för att lära mer.
Lärde sig mer gjorde han. Ørjan Olsvik är varken läkare eller tandläkare, utan beskriver själv sin utbildning som ”shop around” fram tills han disputerade på det medicinske fakulteten vid universitetet i Oslo. Vistelsen i Stanford sammanföll med hiv-epidemins debut och framfart i mitten av 1980-talet, och mikrobiologi var ett hett ämne. Väl tillbaka på CDC i Atlanta kom han in på området tarmsjukdomar.
– Man hade ett väldigt bra rotationssytem, där man efter två år bytte forskningsinriktning. Jag kom att jobba i ett projekt där vi använde dna för att identifiera koleratoxingener, berättar han.

”Man såg att de nya sorterna inte fungerade så länge och började se problemet med resistens”

Runt 1990, lite smygande, började antibiotika­resistensen ta fart.
– Nya antibiotika kom nästan varje år. Man följde inte problemet, men man såg att de nya sorterna inte fungerade så länge och började se problemet med resistens, berättar han.
I Atlanta etablerades en enhet som började arbeta med att finna gener för antibiotikaresistens.
– Det stod klart för oss att gener hänger samman när vi fick träff på flera gener. Vi upptäckte de första MRSA-bakterierna (multiresistenta gula staphylococcer) under tidigt 1990-tal.

Norden plockade upp tråden

I USA var egentligen inte svårigheten att få läkarna att inse problemet, berättar Ørjan Olsvik, men de hade svårt att stå emot förskrivningstrycket från patienterna. Man valde då att utforma en kampanj som vände sig till allmänheten och som fick relativt bra effekt. Myndigheterna utformade också riktlinjer för vancomycin, med före­skrifter om restriktiv användning.
– Man måste våga använda makt för att få stopp på förskrivningen. Det fina var att man i Norden plockade upp tråden.
Dokumentet landade på Karolinska institutet hos professor Tore Midtvedt runt 1992. Resten är historia som man brukar säga.

MRSA-ringen

– Vi har också allmänt goda förutsättningar i Skandinavien med bra sjukvårdssystem, förhållandevis friska invånare, bra vaccintäckning och så vidare.
Ørjan Olsvik berättar om den för Norden gemensamma och unika ”MRSA-ringen” som haft stor betydelse för den relativt långsamma resistensutvecklingen i de nordiska länderna: Alla pati­enter screenas för MRSA före inläggning på sjukhus.
– Vi har i dag en tiondel av den resistensproblematik vi i dag ser i Rumänien, konstaterar han.

10 000 personer per år

Siffrorna för länderna utanför MRSA-­ringen är skrämmande. I Italien dör varje år 10 000 personer på grund av antibiotikaresistenta ­bakterier.
– I Sverige dog 167 personer år 2017 av samma orsaker, i Norge 169 och i Danmark 124, och vi kan fortfarande använda ampicillin och amoxicillin, preparat som inte längre ens är registrerade i USA.
Ørjan Olsvik kan sina siffror och det är så han beskriver sitt jobb, att samla data som visar på riskerna.

”Vi har haft ett gott liv tillsammans, de har fått spelat fotboll på alla möjliga ställen.”

Sedan 1995 är han professor i medicinsk mikro­bio­logi vid hälsovetenskapliga fakulteten, på universitetet i Tromsö. Egentligen var han och familjen på väg till ett uppdrag på några år i Dakka i Bangladesh, men planerna ändrades.
– Min fru fick en allvarlig cancerdiagnos, vi hade två små barn och kände att vi måste hem till Norge och vara nära våra släktingar i trakterna kring Tromsø.
Han blev änkling 1998 och berättar om de följande åren då hans två pojkar ofta följde med honom på resor över hela världen.
– Vi har haft ett gott liv tillsammans, de har fått spelat fotboll på alla möjliga ställen.

Odontologin är inte med

Han nämner sin jakthytta på en bergstopp och friluftslivet som en bra bas i livet.
Vårt samtal återvänder till antibiotikaresistenssituationen. Han ser farorna men också ett fönster av möjligheter.
– Vi gjorde en nordisk insats med MRSA-­ringen. Men odontologin är inte med i resonemanget på det sätt man borde vara.

”De patienter som väljer att resa utomlands för att få billigare tandvård utsätter sig för ett stort smittotryck, och har de verkligen rätt att sprida de bakterier de plockar upp?”

Han nämner medicinsk turism, där tandturism ingår, som ett stort problem – ofantligt mycket större än någon flyktingvåg. Patienter reser till andra länder för att få billig tandvård, exempelvis till Ungern där detta blivit en miljardindustri. Både Ungern och Polen har stora problem med resistensen, som ligger på runt 50 procent, nästan i nivå med resistensligans ledare Italien och Grekland.
– De patienter som väljer att resa utomlands för att få billigare tandvård utsätter sig för ett stort smittotryck, och har de verkligen rätt att sprida de bakterier de plockar upp? Någon form av kontroll tycker jag vore bra. Vi har ju tandvårdsresurser i de nordiska länderna så det räcker till, vi behöver inte ta andra länders resurser i anspråk.
Allra bäst vore att inte tillåta finansiering av utländsk tandvård med skattemedel, det är en myndighetsfråga, anser Ørjan Olsvik.

Smitta av hepatit C

Han är mycket kritisk till medicinturismen med dess ofta semesterliknande upplägg och lockrop om försäkringar och skickliga tandläkare. Många patienter förstår inte att patientförsäkringar inte gäller för tandvård gjord utomlands och är inte heller medvetna om resistensproblematiken i länder som Ungern, ett av de största länderna när det gäller tandturism.
Han påpekar att ungersk statistik visar på mindre antibiotikaförskrivning än i många and­ra länder, men resistensomfattningen tyder på att det precis som i många andra europeiska länder finns ett stort flöde av antibiotika utanför förskrivningssystemet. Dessutom är risken stor att bli smittad av till exempel hepatit C när det gäller invasiva behandlingar, till exempel med implantat.
– Det är riskabelt att få tandvård utomlands helt enkelt. Ungern verkar inte ens rapportera före­komsten av hepatit C till European Center for Disease Control, och då blir jag orolig, ­säger han.

Infektioner som är omöjliga att behandla

Resistensutvecklingen i Norden är svag, men importerar vi resistens sprider den sig snabbt. Han nämner som exempel ESBL-karbaresistenta bakterier, som står emot de sista av de verksamma antibiotikapreparaten. Bakterien dök allra först upp i Örebro 2008, sedan i England och USA. Alla bärare hade medicinturistat på samma sjukhus i New Delhi. ESBL-resistenta bakterier ökar nu dramatiskt och utom kontroll.
Men han konstaterar att det börjar komma rapporter och att situationen blir allt bättre doku­menterad.
– Mitt jobb är att samla data om riskerna. Det arbete vi gör nu gör vi för våra efterlevande, för våra barnbarn. Jag jobbar med försvarsfrågor och tänker därför att man inte kan sitta och sova när man blir angripen, vi måste debattera problemet med medicinsk turism. Folk kommer att dö av infektioner som är helt omöjliga att behandla.
Ørjan Olsvik tycker sammanfattningsvis att situationen kring antibiotikaresistens är mycket oroande och att vi i Norden måste vara försiktiga. Till exempel bör tandvårdens patienter testas för MRSA och hepatit C om de fått tandbehandling i andra länder; samma regler som finns för blodgivare borde även kunna tillämpas inom odontologin menar han.