Kollegastödjaren – en vän i nöden

”Att lyssna aktivt är det viktigaste. Jag är ett bollplank utan krav på att studsa tillbaka.”

Så beskriver tandläkare Peter Stade sin roll som kollegastödjare. Efter sin tandläkarexamen 1982 har han hela tiden arbetat på Gotland, först inom folktandvården och sedan 2008 i egen praktik i Fårösund. Kollegastödjare har han varit sedan 1999 då Tandläkarförbundet startade verksamheten.
Det brukar bli 2–3 samtal per år, men det går lite i vågor, berättar Peter Stade. En hel del av samtalen som kollegastödjarna tar emot hänvisas också vidare, till exempel när det handlar om fackliga frågor.
– De senaste åren har jag fått lite färre samtal, kanske en ­förklaring är att männi­skor kommunicerar i grupper på sociala medier och kanaliserar sig den vägen i stället, funderar han.
Men att behovet av stöd skulle ha minskat tror han inte, snarare att det kanske inte är tillräckligt känt bland kollegerna att möjligheten till stöd finns.

George Estlander i Jönköping har också varit med från starten. För honom gjorde hans fackliga erfarenhet det naturligt att bli kollegastödjare.
– Jag har varit ordförande för privatläkarna i Jönköping och på regionnivå, och jag känner både empati och medkänsla med kolleger som har problem, säger han.
Han arbetade privat fram till år 2000 ungefär, därefter var han bedömningstandläkare i regionen fram till 2014. I dag är han 76 år men arbetar fortfarande som timanställd tandläkare på folktandvården i Mullsjö och Jönköping. Och trivs.
– Nu är jag timanställd och jobbar så mycket jag vill, men så kom coronapandemin och förändrade läget. Vi har ju bokat av alla sjuttioplus-patienter.

Ekonomiska problem

Även George Estlander märker att samtalen blivit färre med åren. Särskilt samtalen om ekonomiska problem, som ofta påverkar både arbete och familjerelationer, har blivit ovanligare sedan prissättningen släpptes fri. Han tycker sig se en annan röd tråd i många av de samtal han numera får.
– Det är kolleger som känner sig felaktigt behandlade av myndigheter, till exempel IVO, eller som känner sig svartlistade inom tandvården. De känner sig missförstådda eller missbedömda, och ibland leder det till att de blir uppsagda eller utköpta och får svårt att hitta en ny anställning.

Kollegastödjaren Bita Ghorani känner igen den röda tråden och bekräftar förändringen.
– Förr var det mest privata problem men sedan några år har fler samtal handlat om problem med mobbning och kränkande särbehandling, där finns det nog en större öppenhet i dag menar hon.
Bita Ghorani tog tandläkar­examen 1992 och har jobbat inom folktandvården hela ­tiden, sedan år 2000 arbetar hon i Stockholm och har varit kollega­stödjare sedan 2008.

”Det är härligt att kunna hjälpa en människa i kris, att kunna avlasta en människa psykiskt.”

Under coronaepidemin har hon fått fler samtal än vanligt.
– De som har ringt nu är oroliga för jobb och ekonomi, en del yngre som startat privat verksamhet till exempel.
Bita är 58 år och tycker att hennes livserfarenhet är till stor hjälp och att hon som kollegastödjare får mycket tillbaka.
– Det är härligt att kunna hjälpa en människa i kris, att kunna avlasta en människa psykiskt, säger hon.

Att lyssna aktivt

Det viktigaste en kollegastödjare kan göra är att lyssna, det är alla tre överens om.
– Att lyssna aktivt utan att hjälpa den andre, som får tala fritt, förlöser starka krafter och ofta kommer den andre då fram till egna lösningar, säger Peter Stade, 63 år, som tycker att egna livskriser hjälpt honom att förstå att det inte är lösningarna utan lyssnandet som är poängen.