– Man måste kunna spåra vad patienten har i munnen. Annars är det hopplöst att senare kunna göra en allergiutredning, säger Anders Berglund, odontologiskt sakkunnig vid Socialstyrelsens enhet för kunskapsstyrning.
För att öka patientsäkerheten är det också viktigt att veta vem som ansvarar för vad.
Tandläkaren ska skriva en anvisning till det tandtekniska laboratoriet när arbetet beställs. Anvisningen innehåller uppgifter om konstruktionen, beställaren, vilken patient som avses och vilka material som ska användas.
Anvisningen ska vara signerad. I och med det tar tandläkaren på sig ansvaret för att konstruktionen och de angivna materialen är lämpliga.
Tandläkaren har ansvar för patientsäkerheten
Det tandtekniska laboratoriet har huvudansvaret för ett tandtekniskt arbete medan det framställs och har kvar ansvaret som tillverkare även när produkten lämnas över till tandläkaren, men tandläkaren har det slutgiltiga ansvaret för patientens säkerhet.
Tandläkaren ska kontrollera arbetet och labbets dokumentation (förklaringen) som enligt gällande författningar ska följa med arbetet.
Förklaringen ska signeras. Signaturen innebär att labbet tar på sig ansvaret för att arbetet har utförts enligt tandläkarens anvisning, att produkten är säker att använda på det sättet som beskrivs i dokumentationen och att produkten är utformad och tillverkad på ett sätt som uppfyller kraven i det medicintekniska regelverket.
Dokumentationen ofta undermålig
Tandläkaren måste kunna förstå och tolka förklaringen.
– Dokumentationen är ofta undermålig, säger Anders Berglund.
– Om tandläkaren är osäker på om kvaliteten på ett tandtekniskt arbete är tillräckligt god, ska det inte lämnas ut till patienten. Då ska det skickas tillbaks för omgörning.
Upprepas avvikelserna måste vårdgivaren göra något så att de inte fortsätter.
Vårdgivaren, som oftast är den enskilda tandläkarens arbetsgivare, ansvarar för att planera, organisera och följa upp vården så att kvaliteten och säkerheten uppfyller myndigheternas krav.
Men tandläkaren har fortfarande sitt yrkesansvar, poängterar Anders Berglund. Tandläkaren är alltid skyldig att ge en sakkunnig och omsorgsfull vård i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Det står i patientsäkerhetslagen.
Ska in i journalen
Tandläkarens anvisning och laboratoriets förklaring är journalhandlingar och ska bevaras i minst tio år efter det att den sista uppgiften fördes in i handlingen.
– På många ställen slänger man alla papper när jobbet är cementerat, säger Anders Berglund.
Tandläkaren har ansvar för att använda tandtekniska laboratorier som är registrerade hos Läkemedelsverket.
Det finns ett antal laboratorier som inte är registrerade, enligt Anders Berglund. Använder man ett sådant labb kan produkterna vara olagliga.
Spårbarhet viktig
För att alla material som ingår i en patients tandtekniska arbeten ska vara spårbara måste labbet ha information om vilka material (inklusive fabrikat och batchnummer) som ingår i varje patients slutprodukt. Informationen ska sparas i 15 år för implantat och fem år för övriga arbeten.
Om patienten vill veta vilka material som finns i ett protetiskt arbete är tandläkaren skyldig att skriva ett intyg om det.
Tandläkaren bör kunna spåra materialen i tandtekniska arbeten i minst tio år. Men för protetik utom implantat, behöver labbet bara spara dokumentationen i fem år.
För att klara tandläkarens krav på spårbarhet bör vårdgivaren skriva in ett krav på arkivering i tio år när tandtekniska tjänster upphandlas, rekommenderar Anders Berglund.
Rapportera avvikelser
Tandvården ska rapportera avvikelser, olyckor och tillbud till tillverkaren och skicka en kopia till Läkemedelsverket för kännedom. En avvikelse kan till exempel vara att produkten inte fungerar som den ska, att produkten verkar orsaka en biverkning eller att det är fel på informationen som följer med en produkt.
– Tandläkaren bör rapportera allt som gör att patienten måste uppsöka vård som inte var inplanerad. Det är bättre att rapportera en gång för mycket än för lite, anser Anders Berglund.
