Tandläkaren som skriver ”MK2” på en lapp vill ha en krona i metallkeramik, men står det så knapphändigt i anvisningen överlåter tandläkaren till tandteknikern att vara mycket mer konstruktör än vad han eller hon har underlag att vara utan att ha sett patienten, anser Mats Ohlson, civilingenjör och senior expert vid Läkemedelsverkets enhet för medicinteknik.
Han leder arbetet med ”Tandtekniska arbeten – en vägledning”, ett dokument som Läkemedelsverket tar fram med stöd från Socialstyrelsen.
Dokumentet ger en tolkning av hur det medicintekniska regelverket ska tillämpas inom tandvården.
Eftersom tandvården är en mycket liten del av den verksamhet som regleras med det medicintekniska regelverket, är det svårt att se hur de generellt skrivna texterna ska tolkas ur tandteknisk synpunkt. Vägledningen, som vänder sig främst till tandläkare och tandtekniker, ska göra det lättare.
– Tandläkaren och det tandtekniska labbet gör tillsammans en produkt som är anpassad till en viss patient. Ansvaret för utformningen ligger på tandläkaren, som ska signera anvisningen, men ibland är varken tandläkaren eller tandteknikern medveten om det, säger Mats Ohlson.
– I dag tar det tandtekniska labbet ofta på sig för stort ansvar.
För att beställa en tandteknisk produkt till en patient ska tandläkaren skriva en anvisning som beskriver vad som ska göras. Som komplement till avtryck ska den tandtekniska produktens egenskaper anges.
Anvisningen bör därför innehålla:
* tandläkarens namn och underskrift
* patientens namn
* val av material
* beskrivning av färg
* plats
* om patienten har kända allergier
* annan information som har betydelse för utformningen och hållbarheten.
Fråga om allergier
Just information om allergier glöms ofta bort. Patienter ska alltid tillfrågas om allergi, och informationen ska rapporteras vidare till det tandtekniska labbet, anser Mats Ohlson.
När det uppstår problem med biverkningar ska de rapporteras till Läkemedelsverket. I dagsläget ska alla biverkningar i samband med tandtekniska produkter rapporteras in, poängterar Mats Ohlson. Myndigheten har tidigare inte varit tydlig om vad som ska betraktas som biverkning inom tandvården, och har knappt fått in några rapporter alls.
– Nu vill vi se vad som kommer in innan vi definierar hur allvarliga biverkningarna ska vara för att rapporteras.
Även andra avvikelser ska rapporteras till arbetsgivaren, det tandtekniska laboratoriet och Läkemedelsverket.
– Vi vill få in rapporter om allt som leder till en ny behandling utöver inplanerade återbesök, säger Mats Ohlson.
Bara rekommendationer
Läkemedelsverket kan inte ställa krav på vad som ska stå i anvisningen, utan ger bara rekommendationer.
Kraven ställs bara ”baklänges”. I Läkemedelsverkets föreskrift 2003:11 står det nämligen att specialanpassade produkter tillverkas efter skriftlig anvisning från tandläkare som på sitt ansvar ger speciella konstruktionsegenskaper åt produkten, som görs till en viss patient.
Tandtekniska kliniker använder ofta blanketter, som varierar en hel del. På blanketten, som egentligen är anvisningen, står det ofta till exempel ”beställningssedel” eller ”ordersedel”.
Spelar det någon roll vad som står på papperet, bara rätt information finns med?
Ja, anser Mats Ohlson.
– I regelverket används ordet ”anvisning”, och därför är benämningen viktig, säger han.
Står det ”beställningssedel” eller »ordersedel« antyder det dessutom att blanketten hör hemma i den ekonomiska redovisningen, men anvisningen är en journalhandling.
– Tandläkare tenderar att blanda ihop ekonomisk redovisning och journalhandlingar. Skalar man bort allt som är ekonomiskt underlag i journalanteckningarna finns ibland nästan inget kvar, säger Mats Ohlson.
Blir det en allergiutredning är det inte bra om man måste till revisorn för att ta reda på vad som stod i anvisningen.
Ställ krav på labbet
Ett annat problem är att informationen som patienten har rätt till glöms bort.
Labbet är skyldigt att lämna information som är begriplig för patienten, bland annat om spårbarheten. Men tandläkare ställer sällan krav på det.
Tandläkaren ansvarar för att patienten får en tandteknisk produkt som är bra. Utan att kunna spåra vad som faktiskt ingår i produkten kan man inte vara säker på det, anser Mats Ohlson.
– Många tandläkare är tveksamma till att ge underlag till patienterna eftersom de inte vet att informationen som patienten vill ha oftast finns hos labbet.