Kariolog med brett perspektiv

Hon saknar naturen på Island, landskapet där man kan känna vinden i ansiktet, och de varma källorna som ger landet ener­gi och många varma utom­hus­bassänger.
I Stockholm, vid Västerbrons norra fäste, blåser för dagen en råkall nordanvind mot Socialstyrelsens röda tegelbyggnad. På femte våningen finns Álfheiður Ástvaldsdóttirs rum. Här arbetar hon sedan ett år tillbaka som sakkunnig inom tandvård.

– Det är spännande att se tandhälsofrågan i ett större sammanhang, efter att ha fokuserat på ett sjukdomstillstånd i många år. Visserligen världens största, säger hon och skrattar till.
Hon talar om kariessjukdomen, som hon började intressera sig för redan under tand­läkar­utbild­ningen på Island, och som sedan blev både en doktorsavhandling och ett uppdrag som ämnesansvarig vid Karolinska Institutet.
Under uppväxten i Sauðarkrókur på norra ­Island var tandläkare inte ett självklart karriär­val. ­Álfheiður Ástvaldsdóttir beskriver hem­orten som en plats där det finns fler hästar än människor och där läget vid Nordatlanten ger ett blåsigt och kallt klimat.
Hon valde naturvetenskaplig linje på gymnasiet för att det verkade kul, men hade inte någon färdig plan för vad det skulle leda till.
– Det var mycket fokus på att förbereda oss för läkarlinjen. Läraren kunde säga ”När ni blir ­läkare …”, men av alla fjorton elever i min klass tror jag att bara en person blev läkare. Många hamnade dock inom vården.

Naturvetenskap och hantverk

Själv ville hon kombinera naturvetenskap med hantverk och valde tandläkarutbildningen.
– Det var annorlunda än jag hade trott. Till exempel handlade det om så mycket mer än munnen, eftersom man behöver ha ett större fokus om man ska nå behandlingsresultat. Men när man kommer in på ett nytt område öppnar sig alltid nya världar.
Hon beskriver sig själv som nyfiken, att ”allt är så spännande” och att det kan göra att det är svårt att begränsa sig.

” Jag lärde mig att ha respekt för vävnaden, att inte ta bort den om det inte behövs.”

– Ju längre vi kom i utbildningen desto mer förstod jag att själva ingreppen bara är en liten del. Tandläkarrollen innebär så mycket mer.
Den sex år långa tandläkarutbildningen på ­Island var väldigt kliniskt inriktad. Under de ­sista sju terminerna hade studenterna patienter fem dagar i veckan parallellt med stödföreläsningar. Sju studenter gick varje årskurs, vilket innebar att de var ungefär lika många som lärarna och att alla hade nära kontakt.
– Jag lärde mig att ha respekt för vävnaden, att inte ta bort den om det inte behövs. Min kariologi­lärare hade som mål att patienterna ska vara fullt betandade livet ut, och att man ska ha det i åtanke vid alla ingrepp. Som tandläkare behöver vi alltid reflektera över vad det vi gör leder till på lång sikt.

Karies och prevention

Hon använder händerna för att förstärka det hon pratar om, som två parallella väggar på bordet, eller ena handen i luften som om den bar en bricka.
Intresset för kariologi ledde till att hon blev erbjuden jobb på kariologilärarens tandläkarmottagning. Där blev Álfheiður Ástvaldsdóttir kvar i fem år, men började sedan fundera på att göra något annat, helst något om karies och prevention.
Det är vanligt att man från Island åker utom­lands för att vidareutbilda sig. För Álfheiður ­Ástvaldsdóttir var det Norden som lockade. Hon kom i kontakt med Karolinska Institutet och fick en doktorandtjänst inom kariologi med Sofia Tranaeus som handledare.

Lärare vid tandläkarutbildningen

Hon beskriver tiden som doktorand som väldigt lärorik. Att flytta till ett annat land gav personlig mognad. Och avhandlingsarbetet krävde helt andra egenskaper än det kliniska arbetet, framför allt en djupare förståelse för forskningsmetodik. Att lägga upp sitt eget arbete och att involvera andra för att lösa ett bestämt problem, att svara på forskningsfrågan, gav erfarenhet av projektledning.
– Det som var mest utvecklande var att jobba med en sak kliniskt och samtidigt ha med forskar­perspek­tivet. Jag tyckte att det öppnades ett nytt fönster med nya insikter. Det gjorde det mer inspirerande att behandla patienter.
Med två barn i förskoleålder och nya insikter i bagaget flyttade hon tillbaka till Island. Álf­heiður Ástvaldsdóttir arbetade halvtid som kliniker och halvtid som lärare vid tandläkar­utbild­ningen i Reykjavik.

Erfarenheter från hela världen

– Det var roligt att komma tillbaka. Jag tror att det är bra att byta miljö, inte bara för att något ska bli bättre, utan för att få syn på det som är bra. Man ifrågasätter saker och väger för och emot.
Hon berättar om hur många isländska tandläkare kommer tillbaka med erfarenheter från hela världen, och hur man utbyter kunskaper.
– Men jag längtade tillbaka till Sverige. Till mina barns omgivning och till det svenska sättet att se på tandvård.
På Island är all tandvård privat, och staten har sedan 90-talet inte finansierat barntandvården fullt ut. Det innebär stora skillnader i vad man kan göra och hur man kan organisera till exempel barntandvården jämfört med i Sverige.

”En mindre andel av befolkningen har återkommande eller ihållande karies­sjuk­dom hela livet, som är svår att behandla.”

Álfheiður Ástvaldsdóttir har sett hur tand­hälsan generellt har blivit bättre sedan hon började i yrket.
– De flesta har lite eller inga problem med karies­sjukdomen, men det finns grupper med stor problematik. En mindre andel av befolkningen har återkommande eller ihållande karies­sjuk­dom hela livet, som är svår att behandla. Tandhälsan har blivit allt mer polariserad.

Komplex behandling

Hennes intresse för kariologi kommer delvis ur detta. Att kariessjukdomen, trots stora förbättringar, fortfarande är ett så stort problem. Att sjukdomens behandling är så komplex och kräver allt från ett övergripande makroperspektiv, riskbedömning och behandling på befolkningsnivå, via individen ned till mikroperspektivet, behandling av varje tandyta och biofilmen runt den.
– Hur ska vi behandla kariessjukdomen på bästa sätt, givet det vi vet från forskningen? Behand­lingen av sjukdomen kräver både att vi behandlar symptomen, alltså själva karies­angrep­pen, och att patienten ändrar sitt beteende för att skapa en mer gynnsam situation runt tänderna. Här finns intressant forskning på alla nivåer, men det finns inte svar på allt och vi behöver forska vidare.

Kvalitet på behandling

Efter sin disputation kom hon tillbaka till Karolinska Institutet för att engagera sig i kariologi.
– Jag blev ämnesansvarig vilket var stort och hedrande. Det var en inspirerande tid och roligt att möta så många studenter. I dialogen med dem inser man att det man själv ser som självklart inte alltid är det.
Hon arbetade med att utveckla den kariologiska undervisningen, var engagerad i pedagogiska frågor och satt med i grundutbildningsnämnden och gruppen som arbetade med en ny utbildningsplan på KI.
– Vi ville ändra studenternas fokus från att handla om att utföra ett visst antal fyllningar till att fokusera på kvaliteten på den utförda behandlingen och de behandlingsresultat som uppnås. Vi försökte därför koppla undervisningen mer till patientfall och förståelse för helheten.

Certifiering inom kariologi

Under tre år gjorde hon sin certifieringstjänst inom kariologi med kombinationen forskning och klinisk tjänstgöring med handledare. Hon var bland de första som gjorde den nya typen av certifiering, som har struktur och regelverk liknande en ST-utbildning.
Hon drivs av nyfikenheten att hitta svar, men också att arbetet ska vara meningsfullt – som kliniker, som forskare, och nu som sakkunnig vid Socialstyrelsen. Hon kan sakna patientmötet, men tycker att det är inspirerande att arbeta med tandvårdsfrågorna från ett annat håll.
– Och jag hoppas att det jag gör ska bli meningsfullt för den enskilda patienten i slutänden.

Tandhälsa hos placerade barn

Det första året på Socialstyrelsen har varit spännande, med mycket nytt att sätta sig in i. På myndigheten finns sju odontologer, varav tre sakkunniga inom tandvård. Just nu arbetar Álfheiður Ástvaldsdóttir bland annat med att sammanställa epidemiologiska uppgifter om karies hos barn och unga och med ett uppdrag om tandhälsan hos placerade barn.
– Det är intressant att följa upp det vi har sett tidigare. Till exempel en negativ kariestrend bland förskolebarn, och att de som har varit placerade i samhällsvård som barn har sämre tandhälsa som vuxna.

Nationella riktlinjer för tandvården

Nya nationella riktlinjer för tandvården är också på gång. Som sakkunnig bidrar hon i de olika projekten med kunskap och kontakter, och är även en brygga mellan de olika arbeten som pågår på myndigheten. Att hålla sig uppdaterad på tandvårdsfrågor på alla nivåer är en utmaning, men med en strukturerad omvärldsbevakning och ett stort kontaktnät går det bra.
– Det är inspirerande att arbeta med så många olika kompetenser inom myndigheten, och att få syn på det större sammanhanget, hur hälso- och sjukvård, tandvård och socialtjänst hänger ihop.