Sakta vänder sig 90-årige Sven Johansson mot sin bordsgranne och förklarar att det är han som är tvåan. Slumpens makt gjorde att han för femtio år sedan fick en körning med sin taxibil till en tandklinik i Mölndal. Där väntade Gösta Larsson, den man som fick det första implantatet inopererat av Per-Ingvar Brånemark.
Under taxifärden berättade Gösta Larsson sin historia och droskägaren Sven Johansson insåg att det som förändrat den entusiastiske passagerarens liv, även kunde lysa upp hans eget.
– Jag hade aldrig hört talas om implantat men förstod genast att det var min chans, säger Sven.
Det är grillkväll på äldreboendet Brattåsgården i Kållered där Sven Johansson bor sedan flera år tillbaka. Hans dotter Ann-Christin Runberg är där på ett av sina regelbundna besök och fyller i där Sven inte längre minns alla detaljerna.
Per-Ingvar Brånemark hade upptäckt att titan kunde förankras i ben och att det gick att återskapa nytt ben i direkt kontakt med det kroppsfrämmande materialets yta. Osseointegration, som han kallade processen, gjorde det möjligt för tandlösa patienter att få käkbensförankrade implantat och återställd tuggfunktion. Implantatet blev stöd för tandkronor och broar och metoden har sedan vidareutvecklats och används även i andra delar av skelettet där man kan förankra led- eller benproteser.
Inget självklart beslut
I mitten av 1960-talet var implantat i käkbenen något helt nytt. Var du inte orolig?
– Inte alls. När jag var yngre hade de dragit ut alla mina tänder. Nu hade jag en möjlighet att få dem tillbaka, säger Sven Johansson.
Men helt självklart var inte beslutet, berättar Ann-Christin Runberg. Familjens ekonomi var ansträngd och Sven brukade dryga ut taxiinkomsterna med att sjunga i olika kyrkor i Göteborgsområdet.
– Min äldre syster har berättat att mamma och pappa satt och diskuterade hur de skulle göra, för det handlade ju om mycket pengar. Mamma ansåg att de skulle kosta på det eftersom pappa tyckte så mycket om att sjunga. Han hade en fantastisk röst, säger Ann-Christin.
Notan blev cirka 40 000 kronor för ingreppet i överkäken och lika mycket för underkäken. Operationen gjordes i etapper på Odontologen på Sahlgrenska sjukhuset. Det dröjde åtta, nio månader innan den ena käken hunnit läka helt och det gick att börja med den andra.
”Jag åt ett äpple”
På frågan om det gjorde ont skakar Sven Johansson på huvudet. Längtan efter att åter få tänder i munnen överskuggade alla känslor av obehag.
Vad var det första du gjorde när behandlingen var klar?
– Jag åt ett äpple. Känslan att kunna bita i äpplet var helt fantastisk.
När implantaten var på plats började nästa fas – eftervården. Sven gick på regelbundna kontroller och Per-Ingvar Brånemark påminde honom ständigt om att han måste vara noga med tandhygienen.
I mitten av 1970-talet utsågs Per-Ingvar Brånemark till professor vid anatomiska institutionen, Göteborgs universitet, och beslöt sig för att sälja sin klinik i Mölndal.
– Han satte upp en liten lapp på en anslagstavla på universitetet. Jag tog ner lappen och köpte kliniken, säger Christer Dagnelid, som då var 23 år och på sluttampen av sin tandläkarutbildning. I dag är han sedan 30 år verksam som specialist i oral protetik.
Med kliniken följde patienterna och därmed också Sven Johansson. Christer Dagnelid hade träffat Per-Ingvar Brånemark några år tidigare, inspirerats av hans arbete och så småningom riktat in sin egen karriär mot protetik och implantat.
Går på kontroller
I dag har Dagnelidkliniken expanderat och flyttat till Västra Frölunda, men kontakten med Sven Johansson är obruten. Christer Dagnelid för också vidare Per-Ingvar Brånemarks tydliga fokus på efterbehandling och uppföljning.
– Jag brukar säga att implantatbehandlingar kan vem som helst göra – men för att lyckas måste man ge en individuellt anpassad eftervård. Jag ser vad Sven behöver för stöttning av mig för att kunna behålla sina implantat hela livet. Nu har han gått på regelbundna kontroller hos oss ett par gånger om året i 40 år.
Christer Dagnelid framhåller att konstruktionen i Sven Johanssons munhåla är densamma i dag som för 50 år sedan. Vid ett tillfälle har kliniken bytt proteständerna i överkäksbron, men det var framför allt av estetiska skäl.
Ingreppet uppmärksammades av Per-Ingvar Brånemark när Christer Dagnelid sammanförde honom och Sven Johansson på kliniken för cirka tio år sedan.
– Då hade de inte setts på många år, men en bra tandläkare känner igen sin patient.
Per-Ingvar sa att han var jättenöjd och att vi hade skött eftervården bra, men han såg genast att Sven fått en ny uppsättning tänder i överkäken. Sven svarade att det inte var hans önskan utan att det var vi på kliniken som inte tyckte att de var tillräckligt snygga och ville byta ut dem. För Sven själv hade det inte behövts.
Gjorde livet enklare
Sven Johansson har bara gott att säga om Per-Ingvar Brånemark.
– Det var en intressant man. Han var alltid mycket glad och var noga med att berätta vad det var han skulle göra med mig.
När tänderna var på plats blev livet mycket enklare för Sven Johansson. Han kunde äta vad han ville och det blev mycket lättare att sjunga när det inte längre uppstod glapp i munnen.
Taxibröderna åkte på turné till Norrland och längs Bohuslänskusten och Sven kände hur självkänslan stärktes. Han tvingades att ta dubbla pass med droskan för att få ihop pengar till tandläkarnotan, men tycker 50 år efter operationen att den var värd varenda krona.
– Med mina nya tänder blev allt så mycket säkrare. Jag behövde inte längre vara rädd för att de skulle ramla ur.
Hör Taxibröderna sjunga!
