Så bemöter du bäst ­patienter med demens

Omkring 140 000 svenskar har en demensdiagnos och merparten bor i egen bostad. En del har stöd av anhöriga eller hemtjänst medan and­ra försöker klara vardags­livet på egen hand så gott det går. De handlar, går till vårdcentralen och till tandläkaren. Långt in i sjukdomen är de plågsamt medvetna om att de kognitivt fungerar allt sämre.

Det fungerar inte att säga ”gå till rum nummer fyra”

Det är en frustrerande tillvaro att dagligen uppleva att man glömmer saker, måste fråga om flera gånger eller plötsligt tycker att tidigare välkända vardags­situationer är förvirrande.
Som tandläkare kan man göra mycket för att mötet med demenssjuka patienter ska bli så tryggt och välfungerande som möjligt. Det är inte bara bra för patienten utan skapar också bättre förutsättningar för att behandlingen ska kunna genomföras som planerat.

– Det är viktigt att de redan från början får en känsla av att ha kommit rätt. Man ska gå ut och hämta patienten i väntrummet och följa med hela vägen in i behandlingsrummet. Det fungerar inte att säga ”gå till rum nummer fyra”, säger Pia Skott som är forskningschef på Folktandvården Stockholm och verksam på Akademiskt cent­rum för äldretandvård.
På väg till behandlingsrummet ska man inte börja prata om något viktigt, det får vänta tills patienten sitter i behandlingsstolen. I samtal med patienten bör man använda ett enkelt språk, och det är viktigt att ha ögonkontakt.
– Man ska signalera med hela sitt kroppsspråk att nu är det du och jag som samtalar. Men man får inte vara för utmanande med sin ögonkontakt, det kan upplevas som hotfullt. Då kan patienten bli rädd och gå i baklås, fortsätter Pia Skott.

Klarar vanliga behandlingar

Många människor med demenssjukdom har svårt med valsituationer. Då kan det bli stressande om tandvårdspersonalen uttrycker sig med hjälp av många frågor. Det kan låta artigt och vänligt att säga ”vill du sätta dig här?” eller ”ska vi laga den där tanden i dag?” men en demenssjuk kan uppfatta det som frågor som hen måste ta ställning till. Då är det bättre att säga ”då får du sätta dig här” och ”i dag ska vi laga den där tanden”.
Många demenssjuka klarar vanliga behandlingar utan problem.
– Det är förvånande hur långt in i sjukdomen som tandvård fungerar. Sitter man i en stol, det luktar lite eugenol och man har en lampa som lyser i ansiktet – då gapar man. Det sitter i på samma sätt som förmågan att cykla och simma, säger Pia Skott.

Sjungande tandläkare

Under behandlingen ska man inte brodera ut informationen för mycket. Om man ger sig in på långa förklaringar så finns risken att patienten inte hänger med och blir orolig. Då är det bättre att hålla det kort, ”nu behöver du gapa så jag kan spola här”. Samtidigt är det viktigt att inte uttrycka sig barnsligt, ”vad duktig du är, det går ju jättebra”, utan använda samma språk som till alla vuxna.
Men ibland kan knep som man kanske främst förknippar med barn fungera bra när man har en demenssjuk patient i ­stolen.
– Om patienten blir orolig och har svårt att sitta kvar under den sista delen av behandlingen så är det bra att sjunga. ­Gärna Evert Taube eller något ­annat som alla i den generationen känner igen. Vi har en sjungande tandläkare och en tandsköterska här på kliniken, det är en stor tillgång.

Läser av tonläge

Det är lätt att bli irriterad på demenssjuka patienter som ­dyker upp vid fel tidpunkt, uteblir eller tappar bort den nya protesen. Men det gäller att inte visa sin irritation. Demenssjuka behåller sin förmåga att läsa av ett irriterat tonläge eller en forcerad röst mycket länge och kan reagera starkt på det. Det kan föda aggressivitet eller göra att de helt enkelt avbryter och åker hem.
Pia Skott tycker att man ska avsätta längre tid för behandling på demens­sjuka patienter. Men hur får man ekonomi i det?
– Det som gör det ekonomiskt är att man får tandvård gjord. Att avbryta och ge en ny tid är dålig ekonomi för då kanske patienten inte kommer. Det är så mycket som kan gå fel, tiden glöms bort eller det funkar inte med färdtjänsten. Då är det bättre att boka in en längre tid så att man hinner göra färdigt behandlingen.

Frågar sällan

När man informerar patienten kan det vara svårt att veta om det som sägs verkligen går in. Människor med demenssjukdom frågar sällan när de inte har förstått, utan svarar ofta ”ja” för att slippa visa att de inte hänger med. Därför bör all information ges skriftligt. I bästa fall hittar anhöriga eller hemtjänsten lappen och sätter upp den på kylskåpet.
Många äldre lever ensamma liv och ibland är tandvårdspersonalen de första som börjar ana att en person fått en demenssjukdom. Det gäller speciellt de som följt sina patienter under många år. När den tidigare så punktlige mannen börjar dyka upp på fel tid och blir oresonligt arg i receptionen bör man ana oråd. Det samma gäller när kvinnan som alltid varit så mån om sitt yttre plötsligt dyker upp med matfläckar på blusen.
– Då är det klokt att ge patienten en tid ganska snart igen för att kolla om det var en engångsföreteelse eller tecken på kognitiv svikt. Med hjälp av anamnestiska frågor kan man få en bild av läget, säger Pia Skott.

Rätt vårdambition

Hon är en av fyra författare till läroboken ”Gerodonti – äldre­tand­vård i teori och praktik” som kommer ut i febru­ari. En stor del av boken ägnas åt demenssjukdomar och kognitiv svikt. En viktig aspekt är att välja rätt vårdambitionsnivå. Människor med demenssjukdom kommer att bli successivt sämre och det måste vägas in i behandlingsplaneringen.
– Då kanske det är rimligt att välja vårdambitionsnivån ”bevara” i stället för ”förbättra”. När man tagit ett sådant beslut så bör det föras in i journalen, säger Pia Skott.