Nytt ­perspektiv på gammal amalgamkontrovers

Idéhistorikern Jonatan Samuelsson vid Umeå universitet disputerade nyligen med avhandlingen ”Kunskap, kontrovers och kvicksilver: debatten om amalgamförgiftning i det sena 1900-talets Sverige”. I korthet handlar avhandlingen om hur amalgamkontroversen under 1970- och 1980-talet bidrog till att medierna intog en ny roll, genom att lyfta fram patientens perspektiv och bli mer undersökande. Det var en samhällsförändring som började ta form.

Vad har förvånat dig mest i din forskning?
– En sak var hur viktig amalgamkontroversen var för hanteringen av vetenskap i samhället, hur den tolkas, fungerar och används i det offentliga rummet. När amalgamkontroversen dök upp blev det legitimt att kritisera sjukvården och vetenskapen, patienten fick äga sin sjukdom.
En annan sak som förvånat Jonatan Samuelsson är att ingen har studerat detta innan.
– Bristen på tandvårdshistorisk forskning är konstig.

Ny hälso- och sjukvårdslag

Som så många sentida samhällsförändringar grundläggs även denna i 1968-rörelsen. Miljö-, kvinno- och fredsrörelsen växer fram och det blir vanligare att kritisera auktoriteter, till exem­pel myndigheter och forskare. Då börjar också kritiken växa mot sjukvården som av många ansågs vara hyperrationaliserad och stå för en känslokall löpande band-syn på människor, sjukdom och vård, där patienten inte var särskilt delaktig. Förtroendet för sjukvården hos allmänheten sjönk.
Man tillsatte en utredning 1978 som ledde till en ny ­hälso- och sjukvårdslag 1982, som bland annat stärkte patientens ställning i vården. Samma sorts förtroendekris drabbade sedan tandvården i och med amalgamkontroversen, som blir den förs­ta rörelsen som framträder och formar fortsättningen.

Oral galvanism

Amalgamkontroversen har en föregångare i fenomenet oral galvanism som dyker upp 1977 med den kände sångaren Gunnar Wiklund, och som då handlade om elektriska strömmar i munnen. Och redan under krigsåren fanns en diskussion om gengas som många hävdade att de blivit sjuka av. Men då fördes diskussionen mellan experter i det tysta och klingade sedan av. Pressen trädde in först i ett senare skede.
Det nya i amalgamkontroversen som växte fram under 1980-talet är att medierna blir en egen aktör, man är inte längre bara ”mikrofonhållare” för andra utan är medproducent av viktiga argument. Journalister lyfter alltså blicken och tar sig an fenomenet och försöker reda ut vad som är sant eller inte i amalgamdebatten.
– Patienten är en mer accepterad källa än tidigare, vars upplevelse av sjukdom hamnar mer i centrum och blir mer lyssnad på. Även i myndighetshanteringen ser man att patienterna blir mer lyssnade på, konkreta gränser suddas ut där Socialstyrelsen som kunskapsförvaltande myndighet utmanas av andra aktörer, till exempel i rättsfall där man ifrågasätter strukturerna.

Vetenskap utmanas

Synen på vetenskap har förändrats i samhället på senare år. Jona­tan Samuelsson beskriver det som ett slags postmodernism, där tilltron till vetenskaplig kunskap har minskat. Att den kunskapen är föränderlig har ju forskare alltid vetat, men hos allmänheten har detta faktum påverkat tilltron. Vetenskapen får inte längre verka lika ostörd, utan ifrågasätts och utmanas. Begreppet medicinsk kunskap blir luddigare i kanterna.
Tandvårdsskadeförbundet, som numera heter Tandhälsoförbundet, ägnas ett eget kapitel i avhandlingen. Organisationen är ett exempel på en ny typ av aktör som växte fram i och med amalgamkontroversen och ägnar sig åt ”medicinsk kunskapsproduktion”.
Och nu, finns det någon pågående kontrovers?
– Postcovid liknar i viss mån amalgamkontroversen. Patientföreningar formas och diagnosticeringen diskuteras och så vidare. Medierna har snabbare lyft blicken för att studera själva kontroversen och studera aktörerna. Myndigheterna har också en öppnare approach än vid amalgamkontroversen, säger Jonatan Samuelsson.
Han tycker inte att begreppet kultursjukdom, som använts i sammanhanget, är så bra och använder hellre ordet gränssjuklighet.
Från kultursjukdom till gränssjuklighet, varför?
– Kultursjukdom som begrepp dök upp på 1990-talet, det var professor Karin Johannisson som jämförde med ­neurasteni och hysteri. Kultursjukdom är sådant som uppstår och försvinner och har med psykosomatik att göra. Tanken var att belysa sjukdom, diag­nosticerande och en social process. Det fungerade väl då, men det blev också snabbt ett slagträ i debatten; en kultursjukdom är ”ingen riktig sjukdom” och bara genom att ta begreppet i sin mun blir man part i målet.
Vissa sjukligheter är svårfångade. Tillkommande kunskap kan förändra synen på ett tillstånd, ett exempel är MS som för 100 år sedan kallades för hysteri. Med beteckningen gränssjuklighet kategoriserar man sjukdomar utifrån var de befinner sig i förhållande till den etablerade medicinska kunskapen och föreställningarna, förklarar Jonatan Samuelsson.
– Begreppet gränssjuklighet handlar alltså inte bara om omstridda diagnoser eller medicinska kontroverser, utan helt enkelt om åkommor och fenomen som återfinns längs det medicinska vetandets gräns. Det är alltså ett begrepp som i teorin kan appliceras på alla sjukdomar men i olika historiska tider.
Hur har förslaget tagits emot?
– Jag har fått ganska bra reaktioner på förslaget och ska jobba vidare med det, utveckla definitionen och hur det skiljer sig från kultursjukdomsbegreppet och testa användbarheten.
Han lägger till en reflektion kring mediernas roll i den fortsatta utvecklingen.
– Jämfört med 1970-talet är patienten i dag en kund. Dagens hälsojournalistik framställer hälsa som ett personligt val på en hälsomarknad, och medierna gör numera amalgamsanering till en livsstil.